Physical

Physical (Säsong 1)

Den första säsongen om hemmafrun Sheilas aerobics-uppvaknande, i 80-talets San Diego, bjuder på både frosseri och nostalgi.

Craig Gillespie, regissören bakom I, Tonya och Cruella, har utan tvekan fått till en stundtals otroligt visuellt vacker första säsong av Physical. Ännu en berättelse om en missförstådd och underskattad kvinna.

Handlingen kretsar kring hemmafrun Sheila, som under flera års tid har lidit i det tysta medan maken gjort sin grej som föreläsare på ett universitet. Två förändringar i hennes annars så repetitiva tillvaro, kastar däremot plötsligt omkull hela den trygga men självdestruktiva tillvaron hon levt i så länge.

Det ena är att maken förlorar jobbet och istället bestämmer sig för att ställa upp i lokalvalet, familjen har ju trots allt lagt undan och sparat pengar i massa år så han borde ju kunna bekosta sin egen kampanj. Eller? Det andra är dagen som Sheila snubblar in under ett aerobics-pass och inser att hon hittat sitt kall i livet.

Snudd på fenomenalt skådespel.

Under loppet av den första säsongen så korsas Sheilas två olika världar på sätt hon inte är van vid, samtidigt som vi tittare får följa hennes inre tankar — som ofta består av återkommande slag i magen av självdestruktiva vanföreställningar. Hon har nämligen i åratal, i hemlighet, tagit ut pengar och köpt mängder av skräpmat, hyrt ett motellrum och naken, tryckt i sig allt innan hon därefter kräkts upp allt och hatat sig själv för det.

Kollisionskursen mellan det inre hatet för sin egen kropp och vad hon väljer att göra mot den, i motsats till den peppiga och glada känslan efter ett genomfört aerobics-pass... hade utan tvekan kunnat vara mer än tillräckligt som bas för handlingen under den första säsongen av Physical. Men vi spenderar även otroligt mycket tid tillsammans med hennes make och hans lokalvals-kampanjande, vilket tyvärr får ta lite väl mycket plats.

Rose Byrne är däremot allt som oftast snudd på fenomenal i huvudrollen som Sheila, skådespelerskan Dierdre Friel bidrar även hon positivt. Vi tar däremot ofta både djup och fart i deras prestationer, när vi tvingas lyssna och bry oss om deras tråkiga mäns liv. Jag fattar givetvis att det är en del av poängen och något som ska spegla hemmafru-livet på 80-talet, men det blir efter ett tag nästan frustrerande hur mycket Byrne tvingas hålla tillbaka ”bara för att”.

Lyckligtvis når vi den punkt jag hade hoppats få se redan efter halva säsongen, lagom till slutet, så det finns verkligen gott om utrymme för Physical att blomma ut i en möjlig andra säsong.

Betyget står och väger mellan en trea och fyra under stora delar av säsongen men får på det stora hela nöja sig med en trea... jag kommer däremot utan tvekan att ge den eventuella fortsättningen en chans, om det blir någon.