Recension: Ondska finns inte (2024) – ”komplex i sin tystnad”
Filmisk betablockerare som låter frågorna dröja kvar
Ryusuke Hamaguchi följer upp Oscarsvinnande ”Drive My Car” med en stillsam och charmig historia om det ”lilla” livet som tar både en och två oväntade vändningar.
Takumi (Hitoshi Omika) är en fåordig man som bor tillsammans med sin dotter Hana i en stuga i skogen utanför ett lantligt japanskt samhälle. Tiden tycks gå lite långsammare i det lilla och, i sin natur, orörda samhället där alla känner alla och alla hjälps åt för att gemensamt skapa ett gott liv, till synes en hel galax bort från stadsvimlet i Tokyo två timmar bort.
En dag slår en smärre bomb plötsligt ner för Takumi och resten av invånarna då de får veta att ett stort företag från huvudstaden köpt upp en stor yta land i området med målet att anlägga en luxuös campingplats för turister. När två utsända PR-människor från företaget anordnar ett informationsmöte för samhällets invånare blir det snabbt tydligt att deras ihåliga projekt främst existerar för att kunna tjäna en snabb hacka, samtidigt som det riskerar att förgifta samhällets vattenkälla på kuppen.
PR-människorna blir således utjagade från staden, men ger sig inte utan att först söka stöd för idén hos Takumi, då det är en välrespekterad allt-i-allo-man i samhället som kan hjälpa dem vinna över resten av befolkningen.
Inte alltid vad den verkar
Filmen är en lågmäld och meditativ berättelse som tar sin tid och erbjuder inga enkelspåriga förklaringar. Det till synes blygsamma filmmakeriet visar upp en oerhörd självsäkerhet i sitt tålamod och tilltro till att låta dialog och tystnad vagga in publiken i berättelsens vilsamma takt och ton, utsökt accentuerat av Eiko Ishibashis olidligt vackra och smått änglalika kompositioner.
Komplex i sin tystnad och i vissa fall medvetet motsägelsefull är filmen både enigmatisk, lockande och oförutsägbar. Från att först verka vara en ganska rättfram berättelse om hur vår samtida kapitalism trampar ner sin omgivning i dess blinda jakt på vinst och välfärd erbjuder filmen när vi minst anar det en alternativ sanning som istället talar till det goda och rena som finns i alla människor.
"Ondska finns inte" besitter en fjäderlätt charm som är svår att inte falla för. Pulssänkande och eftertänksam slätar den ut alla ens vassa kanter utan någon som helst pretention eller dömande. Med denna bakgrund serveras ett vattendelande slut som lär undanskjuta filmens budskap för vissa, men kanske framgångsrikt överrumpla andra genom att avslöja sina sanna färger och sätta filmens självaste titel i ett helt nytt ljus.
"Ondska finns inte" visas nu på Göteborgs filmfestival och har svensk biopremiär 15 mars.