Recension: Bob Marley: One Love (2024) – ett manus som saknar gnista

Recension: Bob Marley: One Love (2024) – ett manus som saknar gnista

  • 1 tim 44 min
  • Drama, Musik, Biografi
Nathalie Leth
09 februari 2024 kl. 20:02
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
ANNONS
ANNONS

En berättelse som inte lever upp till skådespelarinsatserna

Trots att Nathalie Leth imponeras av skådespelarinsatserna i "Bob Marley: One Love", har hon svårt att se bortom ett manus som helt saknar djup.

  • Regi:
    Reinaldo Marcus Green
  • Manus:
    Terence Winter, Frank E. Flowers, Zach Baylin, Reinaldo Marcus Green
  • I rollerna:
    Kingsley Ben-Adir, Lashana Lynch, James Norton, Michael Gandolfini m.fl.

År 2018 stampade vi takten till ”We will rock you” i Bohemian Rhapsody och det var i den takten Hollywoods hagalna hjärta skulle börja bulta. Filmens succé resulterade i fyra Oscarstatyetter vilka skulle symbolisera de fyra benen för filmindustrins senaste kassako, musikbiografier, som sedan dess har stått stadigt. Elvis har porträtterats hela två gånger, Whitney Houston och snart även Michael Jackson. Men håller knäna redan på att vika sig under tyngden av överkonsumtion?

Nathalie undrar om inte musikbiografier redan är på väg att klampa ut på väg mot glömskan efter att ha haft en intrycksbefriad upplevelse med Bob Marley: One Love.

Recension: Bob Marley: One Love (2024) – ett manus som saknar gnista
Foto: UIP/Paramount.

Skådespelarna levererar – men inte manuset

Precis som titeln, One Love, kan antyda, så finns det bara en sak jag älskar med den här filmen. Skådespelarna. Både Kingsley Ben-Adir, och Lashana Lynch har med hela sitt sinne gått in i sina roller som Bob Marley och hans fru, Rita Marley. När spotlighten lyser upp, så gör även jag, och när Kingsley intar scenen till publikens jubel så jublar även jag. Mitt blod pumpas runt med ett rockigt hjärta, trots det kan jag känna hur jag låt efter låt vill nicka i takt med en nyrullad joint i mungipan, allt tack vare den starka scennärvaro och genuinitet som Kinglsey griper tag i mig med.

När Ben-Adir och Lynch sjunger duett kan jag i deras passion till varandra och sina karaktärer nästan glömma att manuset de måste följa saknar någon som helst gnista som motsvarar vad dessa två levererar.

Bob Marley må ha blivit världskänd för sångerna och budskapet som orden bar men tyvärr har filmen om honom tappat rösten i sin brist på något meningsfullt att säga. Precis som Marley skuttar runt på scenen så skuttar även filmen runt, både i då- och nutid, men den skuttar aldrig framåt mot ett mål. Den hjärtliga dansandet blir istället ett otåligt stampande med foten.

Mitt intresse för Bob Marley: One Love sjunger sin svanesång i falsett eftersom det fullkomligt saknas något djup.

"Bob Marley: One Love" har biopremiär den 14 februari.

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL