Recension: Filmen om Kal P Dal (2024) – den för många bortglömda rockstjärnan
Ett rockporträtt av en skånsk ikon – arvet lever vidare
Äntligen är det dags att låta hela svenska folket få stifta bekantskap med den skånska kultartisten Kal P Dal och hans eftermäle. Här är historian om hans liv.
Skulle man stanna några slumpmässigt valda personer på gatan och fråga om dessa känner till artisten Kal P Dal, då hade svaret sannolikt resulterat i ett rungande nej. Detta gäller alltså i övriga Sverige – men inte i Skåne. I Skåne är Kal P Dal något av en nationalskald – med reservation för den yngre publiken möjligtvis. Den 23 februari har musikdokumentärfilmen Filmen om Kal P Dal premiär. Filmtopp har fått privilegiet att få en förhandstitt på denna.
Kal P Dal hette egentligen Carl Sven-Göran Ljunggren eller Kalle som många kallade honom. Namnet som kanske är lite tvetydigt har sin grund i att han i sin ungdom körde trampmoped på gångbanor och gjorde sig ett namn genom detta. I denna dokumentär får vi följa med genom hans barndom, uppgång som musiker och ända fram till hans alldeles för tidiga bortgång.
Kalle var en karismatisk, orädd och kvicktänkt människa som hade lätt för sig på alla plan, både i skolan och socialt. Han odlade tidigt en passion för 50-tals rock´n´roll och den amerikanska livsstilen. Texterna producerades på löpande band utan någon särskild ansträngning. Kalles egensinne och vilja att egenhändigt sätta sin prägel på bandet bidrog med mycket friktion bandmedlemmarna emellan. Svårigheten att etablera sig som ett klassiskt rock´n´roll band mitt under proggvågen i början på 70-talet var även detta en utmaning.
En visionär som följde sina egna vägar
Ett lika smart som tittarvänligt grepp är att dokumentären använder sig av inklippta, semirörliga animerade bilder som växlar mellan intervjuer med bandmedlemmar, vänner och familj. Dokumentären känns på så vis mer luftig och nyansrik. Vidare så lyckas man förmedla på ett tydligt sätt vem personen bakom artisten var och vad som drev honom.
Det framgår i ett tidigt skede i dokumentären att Kalle var en person med tydliga visioner redan i tidig ålder och att han inte skulle nöja sig med något annat än att ta världen med storm. För att få rum i Kalles bubbla krävdes det att ge honom ett absolut utrymme att spela på hans premisser – annars sprack det lätt.
Ett bevis såväl som något på hur skört konstnärskapet är och i hur storhet sällan har mynnat ut från kompromisser.
Levde sitt liv i högt tempo
Vid ett tillfälle nämner Kalle att han ville vara som James Dean, detta visade sig vara något av en självuppfyllande profetia. James Dean dog förvisso väldigt mycket yngre än Kal P Dal, men deras livsfilosofier och öden var märkbart sammanflätade – att leva fort och dö ung.
Kalle visste såklart inte under sin levnad att han skulle sälla sig till den lilla skara rockstjärnor som slog stort under en kort period för att sedan av olika anledningar avlida. Mekanismerna i detta skulle bara skulle odla myten av hans person ytterligare. Kal P Dal dog 1985 i sviterna av en hjärnblödning och var väl medveten under sitt morfinstinna tillstånd att han skulle dö. Han var dock inte rädd för detta – han kände att han hade kramat ur varenda droppe ur livet han hade kunnat.
Vad ska man säga om detta då? Vackert och tankeväckande, tror jag. En stor del av Kal P Dals eftermäle är påminnelsen om att leva livet till fullo och ta vara på varje ögonblick.