Downton Abbey

Downton Abbey (2019)

Nu kommer spelfilmen "Downton Abbey" som fungerar som uppföljare till den framgångsrika tv-serien med samma namn. När vi återbekantar oss med den brittiska överklassfamiljen Crawley i deras enorma landsgods, står ett besök av självaste kungen och drottningen i centrum. Så småningom vecklar flera intriger ut sig i en välspelad och scenografiskt fulländad film, som återskapar det tidiga 1900-talets överklass med glimten i ögat.

De inledande översiktsbilderna, där kameran panorerar över det flotta godset på den engelska landsbygden, är minst sagt förföriska. När dörrarna öppnas och vi bjuds in till familjen Crawley och deras stab av tjänstefolk, sugs man som tittare direkt in i den varma gemenskapen. Snabbt står det klart att allt vad gäller miljö, kostym och övrig rekvisita är minutiöst återskapat, och jag dras direkt in i det tidiga 1900-tal som filmen porträtterar.

På godset blir alla snabbt exalterade när det visar sig att självaste kungen och drottningen ska komma på besök. Förberedelserna är många och allt måste vara perfekt in i minsta detalj. Att hovet dessförinnan kommer att ha besökt flera andra ansedda gods, sätter ökad press på familjen Crawley. Med andra ord är det ingen slump att deras numera pensionerade butler Charles Carson (Jim Carter) får återvända för att göra en sista insats.

Skådespelet och de flesta intrigerna är klart underhållande.

Men att vara värdar för kungligheter för ett dygn visar sig vara svårare än väntat. Särskilt när hovets tjänstefolk kommer några dagar innan och tar över alla arbetsuppgifter från godsets egen personal. Ska familjen Crawleys tjänstefolk låta sig köras över bara sådär? Det utvecklas en riktigt underhållande kamp dem emellan, med snärtig dialog och en hysteriskt rolig scen som kommer att finnas kvar hos mig ett bra tag.

Filmen rymmer också flera sidohistorier – vissa mer intressanta än andra – som fokuserar på olika karaktärer. Den som kretsar kring änkegrevinnan Violet Crawley (Maggie Smith) är dock den bästa. Hon är misstänksam mot kusinen Lady Bagshaw (Imelda Staunton) – drottningens hovdam – som kanske har utsett en utomstående och på så vis felaktig arvinge till en värdefull egendom. Maggie Smith gör sin roll på ett riktigt underhållande sätt: hon är snillrik och i grunden omtänksam, men kan inte tåla att inte få sin vilja igenom. Hon levererar filmens klart bästa repliker och samspelet mellan henne och baronessan Isobel (Penelope Wilton) är filmens höjdpunkt.

Det här är en av de mysigaste filmerna jag sett på länge. Här fungerar inte den luxuösa överklassmiljön som en mur som distanserar oss från karaktärerna – snarare tvärtom. Hela familjen Crawley och deras tjänstefolk framställs som orubbligt godhjärtade. Filmen, även om dess handling är lättsammare, påminner om hur mästerliga Netflix-serien The Crown (2016- ) skildrar den yttersta brittiska eliten. Inte som maktlystna och giriga, utan som sympatiska människor med brister som alla andra. Downton Abbey befäster att detta har visat sig vara ett vinnande koncept.

"Downton Abbey" platsar in på vår lista över årets bästa filmer, som du hittar här!