Triangle of Sadness

Recension: Triangle of Sadness (2022)

Snart är det äntligen premiär för Ruben Östlunds nya omtalade dramakomedi "Triangle of Sadness". Filmtopps Eric Diedrichs roas åt de långa och obekväma scenerna.

Med Oscarsbidraget The Square och Triangle of Sadness har Ruben Östlund lyckats med konststycket att plocka hem två Guldpalmer i rad. Snart är det dags för oss här i Sverige att ta del av den omtalade modesatiren, som ryktas bjuda på historiens längsta spykalas – och jösses, det gör den också. Det forsar bokstavligen skit längs de innan så nitiskt rena mattorna på lyxkryssaren där de snuskigt rika och mycket snygga passagerarna upplever en sjösjuka av guds nåde. Samtidigt som Woody Harrelson, i rollen som packad sjökapten, läser marxistiska slagord i högtalarsystemen tillsammans med en rysk oligark.

Låter det galet? Det är det också. Men det är bara en av de många galenskaperna Östlund bjuder på i sin kanske mest punkiga film. Här känns det som att han till fullo lyckas kombinera sin start som snowboard-filmare med det lyxiga hantverk han har arbetat fram under årens gång. Sjövild anarkism.

Henrik Dorsin som nyrik kodare

Många av filmens poänger är väl egentligen inga nyheter, världens tillgångar är skevt fördelade, vi är löjligt fixerade vid skönhet och alla går att köpa för ett viss pris. Vad som gör Triangle of Sadness så pass njutbar är att Ruben drar skoningslöst allt till det extrema. Vår huvudperson – en manlig modell som står i skuggan av sin mer framgångsrika och manipulativa influencer-flickvän – tvingas leva på sitt skönhetskapital när hierarkin på lyxkryssaren slängs om i den tredje akten. Men eftersom jag, till skillnad från Ruben Östlund, är jag känslig för spoilers tänker jag inte förklara varför.

Jämte den svenske auteuren är givetvis Woody Harrelson det stora affischnamnet. Jag har alltid hållit honom som en av vår tids absolut skickligaste skådespelare och här gör han en av sina skönaste roller på länge. Det märks att han har roligt. Att även resten av ensemblen lyckas matcha hans förmåga säger en hel del om vilken skicklig skådespelarregissör Östlund är. Inte minst glänser Henrik Dorsin i rollen som nyrik, ensam kodare. Under resans gång går han från att vara pinsam och sorglig till att bli ett avgörande element i en becksvart, tragikomisk scen som involverar en åsna. Tankarna förs till Mina jag och Irene, men skrattet sätter sig i halsgropen.

Hade kunnat få vara längre

Även det tekniska arbetet är en fröjd att ta del av. Exempelvis sticker en utsökt tagning av en nutella-leverans ut. Vi följer hur en väska fraktas med helikopter, dumpas i skön, hämtas av båtpersonal och bärs in i köket för att sedan levereras till likgiltiga knösar.

Vissa tidigare recensenter har kritiserat filmens speltid, men för min del hade Triangle of Sadness faktiskt kunnat få vara ännu längre och det är ingenting jag brukar säga. Under resans gång kryper en rädsla för filmens slutkläm fram – hur i allsin dar ska Ruben få ihop allt? Men han har ett sista kort i rockärmen och sätter allt på sin plats.

Triangle of Sadness har premiär den 7 oktober. Årets bästa svenska film kan vara här, se den.

Mer läsning:

• Filmtopp pratar med Ruben Östlund i Cannes
• Ruben Östlunds filmer rankade från sämst till bäst