Roma

Roma (2018)

Den mexikanska Oscarsvinnaren Alfonso Cuarón har länge varit en av 2000-talets mest hyllade regissörer. Helt rättvist, då hans sci-fi dystopi "Children of Men" (2006) är en av undertecknads favoritfilmer. "Roma" är utan tvekan hans mest personliga film, där han med stor dramatisk konst återberättar minnen från sin egen barndom. Efteråt är det bara att instämma i den redan nu stora hyllningskören: Cuarón har gjort det igen. Roma är årets bästa film.

En välbärgad familj i Mexico City under tidigt 1970-tal. Den unga hushållerskan Cleos (Yalitza Aparicio) städar, lagar mat och håller koll på barnen. Det ur hennes perspektiv händelserna i filmen presenteras. Hur familjen sakta faller sönder när fadern lämnar huset för att leva med en älskarinna och hur den nedbrutna modern tvingas bygga upp den igen. Hur Mexico City är en stad under revolution och förändring. Dock är det framförallt Cleos egen historia som berättas. Hon drabbas av livets brutala orättvisor samtidigt som hon aldrig slutar att älska familjens barn. Hon offrar sig själv för andra, men vad finns egentligen kvar av henne själv?

Samtidigt som filmen innehåller nattsvarta och fullständigt hjärtskärande scener, som en redan nu klassisk förlossningsscen som oavbrutet håller på i flera minuter, är den förvånansvärt hoppfull. Det är otroligt enkelt att både känna med och imponeras av Cleo, denna unga kvinna som kämpar på trots att livet gång på gång slår henne hårt i ansiktet. Tack vare Cuaróns knivskarpa manus blir det aldrig överdådigt eller sötsliskigt sentimentalt, utan tonen träffar rätt hela tiden. Därtill levererar alla skådespelare, för undertecknad okända, så trovärdiga portätt av sina karaktärer att man blir förbluffad.

Hur som helst är Roma framförallt ett sant mästarprov i filmskapande. Regi, kamera-arbete och klippning är på en kusligt hög nivå. Att Cuarón dessutom gjort allt själv, han hade förvisso hjälp med klippningen, är en bedrift i sig. Det svartvita fotot skapar en skimrande nostalgi som känns drömsk och verklig på samma gång. Cuarón klipper inte vid tillfällen man är van vid, utan kameran dröjer kvar även efter att en scens huvudsakliga moment är över. Ofta sker då någonting i bakgrunden som sätter det som just ägt rum i ett helt nytt ljus. Effekten blir att filmen känns levande på ett sätt som få filmer gör. Diverse tekniska priser på nästa års Oscarsgala är utan tvekan att vänta.

Sammantaget är "Roma" egentligen inte en film som bör förklaras sönder av en recensent - den bör upplevas. Helst på så stor bild som möjligt, vilket gör det lite tråkigt att Netflix inte satsat på en mer omfattande biopremiär i Sverige. Att filmen går att ta del av via just Netflix är inte bara en nackdel, utan det gör att fler får chansen att uppleva det mästerverk som Roma faktiskt är. En tidlös klassiker som det kommer pratas om flera generationer framåt!