8 bortglömda rollprestationer av toppskådisar

Joaquin Phoenix – You Were Never Really Here (2018)

Hans insats i bakgrundshistorien om den ständigt åsidosatta kortleksfiguren, som till följd av att ha blivit bortvald vid varje kortblandning börjar känna avsmak för samhället i stort, resulterade i en efterlängtad Oscarsvinst för Joaquin Phoenix år 2020.

Hmm, kan jag ha misstolkat Joker?

Hur som haver, trots hans imponerade insats i den filmen vill jag ändå backa tillbaka bandet ytterligare ett år för att lyfta fram en kanske ännu mer slående prestation från Phoenixs sida. I Lynne Ramseys mörka hämnddrama You Were Never Really Here spelar han Joe, en ärrad krigsveteran som gör sitt yttersta för att rädda en utsatt ung flicka. Sårbar, våldsam och till synes bortom räddning fullständigt äger Phoenix scenen.

Adam Sandler – Funny People (2009)

Åsikterna går ofta isär när det gäller Adam Sandlers skådespelartalang. Trots övervägande filmer där han förlitar sig på en outhärdligt barnslig röst och pruttskämt har han också vid tillfällen visat att han kan underhålla en publik över dagisålder. 

Punch Drunk Love och Uncut Gems är de vanligaste exemplen som brukar lyftas fram för att bevisa detta, men min personliga favorit är hans insats i Judd Apatows dramakomedi Funny People. Där spelar han en cancersjuk föredetting i filmbranschen, vilket tillåter Sandler att visa upp en dramatisk sida som samtidigt bjuder på en hel del genuina skratt.

Cate Blanchett – Notes on a Scandal (2006)

Att hitta en dålig prestation från Cate Blanchetts filmografi känns som en övermäktig uppgift, då hon gång på gång är bland det bästa i sina filmer. Detta gäller inte minst i det brittiska dramat från 2006 där hon spelar en lärare som är romantiskt involverad med en av sina elever.

Visst, australiensiskan blev Oscarsnominerad för rollen, men känslan är ändå att filmens tid i rampljuset kom och gick illa kvickt, vilket gjorde att Blanchetts insats ganska snabbt glömdes bort. Oacceptabelt, om ni frågar mig.

Tom Cruise – Collateral (2004)

Kontroversiell, älskvärd, möjligtvis bindgalen. Tom Cruise är många saker. Här och nu vill jag lyfta fram hans talang. Konsten att springa och skjuta har karln perfektionerat i åtskilliga filmer ända sen 80-talet, och trots mer uppmärksammade filmer gör han det kanske allra bästa i Michael Manns stilistiska brottsdrama Collateral.

Med gråfärgat hår och tvivelaktig moral tar han sig igenom Los Angeles-natten i baksätet på Jamie Foxx taxi – och som han gör det. Ömsom livsfarlig, ömsom karismatisk bjuder Cruise på en fantastisk prestation i en lika fantastisk film.

Philip Seymour Hoffman – Along Came Polly (2004)

Mycket har sagts om den bortgångne Philip Seymour Hoffmans dramatiska talang. Det många dock tycks glömma bort är att han också gjorde komedi lika bra. Bevis för detta går att hitta i Along Came Polly. 

Den Ben Stiller- och Jennifer Aniston-ledda filmen är till mångt och mycket en generisk rom-com, men Hoffman – i rollen som den självupptagna och nervpåfrestande Sandy Lyle – skiner likväl i varje scen han är med i, vilket lyfter filmen både ett och två snäpp.

LÄS OCKSÅ: Fem underskattade skådespelare

Ralph Fiennes – In Bruges (2008)

Vi fortsätter på liknande tema. Ralph Fiennes slog igenom 1994 då han spelade den avskyvärda SS-soldaten Amon Goeth i Schindler's List. Sedan dess har den elegante engelsmannen gjort sig synonym med tunga och dramatiska roller i filmer som The Constant Gardener och The English Patient. Hur uppfriskande är det inte då att som omväxling se hans insats i Martin McDonaghs komedi In Bruges.

Ohämmad, högljudd och magknipande rolig bjuder Fiennes på en prestation som vittnar om att han har betydligt fler strängar på sin lyra än vad många kanske trodde innan.

Meryl Streep – One True Thing (1998)

En enkel tumregel: när det går att förstå vilken skådespelare man pratar om enbart genom att höra förnamnet – då har man lyckats. ”Meryl” ger sällan ifrån sig en medioker insats, något som definitivt gäller även för hennes medverkan i Carl Franklins One True Thing.

I filmen spelar hon en cancersjuk mamma som utöver sin sjukdom kämpar med en spänd familjesituation. Lågmält och mästerligt från mästaren själv.

Jack Nicholson – About Schmidt (2002)

Charmig, oförutsägbar och med ett ständigt leende på läpparna. Den bilden har säkert många av Jack Nicholson från hans otaliga roller under sin långa och minst sagt framgångsrika karriär. I Alexander Paynes film från 2002 är han ingetdera. 

I rollen som nybliven pensionär och änkling visar Hollywoodveteranen upp en annan, betydligt mer vardaglig och nedspelad bild än vad många vant sig vid att få se från honom, men likväl med samma framgångsrika resultat.

LÄS OCKSÅ: Fem Oscarsnominerade skådisar – som borde ha vunnit