Borg

Borg (2017)

År 1980 är den svenska tennisstjärnan Björn Borg fyrfaldigt regerande Wimbledon-mästare. Men hans plats på tronen kan komma att rubbas av den amerikanska stortalangen John McEnroe, som har siktet inställt på guldet. När turneringen återigen ska kröna nästa kung av tennis möter de varandra i den svettiga uppgörelsen som idag kallas för "The War of 18-16". Kan Borg vinna för femte året i rad och skriva ny historia, eller kommer hans gudastatus att få sig en törn?

LÄS OCKSÅ: 5 gåshudsframkallande idrottsfilmer

Filmen i sig är som en tennismatch, med snabba slag fram och tillbaka. I högt tempo får vi en bild av de två superpersonligheterna, i både unga och vuxna dagar. Vi förstår tidigt att de båda redan innan Wimbledon har gjort stora inre och yttre resor; den ena från proper bäst-i-klassen-elev till otämjbar svordomskastare, och den andra från huffande och puffande blondinlugg, till fyrfaldig Wimbledon-vinnare med pulsen under femtio. Genom Borg blir vi klokare på hur deras färder sett ut, och vad dessa innebär för slaget som står framför dem.

Regissören Janus Metz har fått med sig en skådespelarensemble av råge. Shia LaBeoufs porträtt av McEnroe är det som följer med mig längst ut från biosalongen. Han har inte lika många scener som kollegan Sverrir Gudnason, men gör det mesta av dem. Han visar upp färgstarka nyanser när han lyckas fånga komplexiteten i figuren McEnroe. LaBeoufs karaktär är även den som förändras mest under filmens gång, en ovanlig krydda i en berättelse om rivalitet. Ovanlig eftersom det gör det svårare att peka ut en tydlig antagonist eller protagonist i Borg och McEnroe. Den sistnämnde känns till en början som den solklara "skurken", men när vi lär känna honom – samtidigt som Borg spricker och drar ned sina närstående i ett emotionellt mörker – är det svårt att välja sida.

"Orimligt? Ja!"

Som sportfilm gillar jag verkligen Borg. Speltiden flyger iväg och de svettiga tennissekvenserna är flera gånger nagelbitande. Men som dramafilm önskar jag mer. Inte nog med att filmen rör sig väldigt fort framåt, den genomsyras även av svepande scener. Visst är stilgreppet, likt en musikvideo, läckert, men det släpper inte in oss hela vägen in i scenens rum. Det är alltför sällan vi tillåts att landa i de scener som har förutsättningarna att beröra oss starkast. Ett exempel på drama vi går miste om är när Borg bryter ihop i duschen. Detta måste ses som ett nyckelmoment för hans karaktärsutveckling, och det sker i förbifarten. Orimligt? Ja!

Men när utrymmet som krävs för att skapa engagerande drama väl ges är Borg som allra bäst. Stellan Skarsgård, som spelar Borgs tränare och vän Lennart Bergelin har tillsammans med Tuva Novotny, Borgs fru Mariana Simionescu, en väldigt stark scen ihop där de finner stöd hos varandra. Samma tyngd känner jag i bröstet när McEnroe får en kalldusch av sin vän och konkurrent Scott Arthur i omklädningsrummet.

LÄS OCKSÅ: Bästa filmerna 2017

Borg är till stora delar en konventionell genrefilm, som inte är tillräckligt risktagande för att gå till historieböckerna. Men likväl hålls jag ständigt underhållen och under den sista tredjedelen ligger alla pusselbitar på rätt plats.