Fargo

Recension: Fargo (säsong 5) – inspirerat med fingertoppskänsla

Tidernas bästa antologiserie är tillbaka. I den femte säsongen av "Fargo" är det back to basics som gäller – och det resulterar i en ny inspirerad säsong.

Efter några års väntan är Noah Hawley tillbaka med en ny säsong av Fargo, och varje ny säsong av den här makalösa serien känns som den finaste av julklappar. Förtjänar vi verkligen någonting som är så här speciellt? Jag vet inte det, men det är bara att tacka och ta emot.

Seriens fjärde säsong spretade eventuellt lite väl mycket i jämförelse med de övriga, men de första tre säsongerna håller en ofattbar hög nivå. Det senaste kapitlet når inte riktigt upp till samma höjder (åtminstone inte baserat på de fyra första avsnitten) och landar på en trea med Fargo-skalans mått mätt – vilket översatt till betygsskalan som alla andra filmer bedöms efter givetvis blir en fyra.

Back to basics i nya Fargo-säsongen

"Fargo" säsong 5 lutar sig mot mycket av det som gjorde Coen-brödernas film och de tidigare säsongerna av serien så framgångsrika. Det är parallella trådar som utgörs av godhjärtade och kompetenta poliser, mäktiga och mystiska individer och kufiska skurkar – samt en huvudkaraktär som eventuellt tar sig vatten över huvudet. Gradvis vävs trådarna samman till ett virrvarr av underfundigt roliga men inte sällan ödesdigra situationer.

Mitt i det nätet av Fargo-galenskap hittar vi denna gången hemmafrun Dorothy "Dot" Lyon (Juno Temple). Dot lever tillsammans med sin nioåring Scotty (Sienna King) och sin make Wayne (David Rysdahl), som kommer från en förmögen och mäktig familj. Saker och ting tar en vändning i deras liv när Dot av misstag elchockar en polis i halsen. Hennes fingeravtryck registreras i systemet och innan hon vet ordet av knackar Dots förflutna på dörren med en potatissäck över huvudet.

Dot vill desperat hålla sitt förflutna dolt och begravet, och det som följer under de första avsnitten utvecklar sig till något Ensam hemma-liknande spektakel för vuxna, där Dot använder varje knep i boken för att säkra sitt hem och låtsas som om det överhängande hotet av hennes förflutna inte kan penetrera nutiden.

De inledande avsnitten är inte perfekta. Startsträckan för att etablera karaktärerna känns längre och inte riktigt lika kittlande som i tidigare säsonger och handlingen rör sig framåt med lite väl mycket av en start-stopp-rörelse.

Med det sagt blir det aldrig tråkigt. Fem säsonger in i serien känns det fortfarande otroligt inspirerat och fingertoppskänslan är intakt. Hawleys känsla för detaljer är verkligen i paritet med bröderna Coens, och det är en stor anledning till att även denna senaste säsong håller riktigt hög nivå.

Juno Temple är mästerlig i huvudrollen

En av de främsta styrkorna i Fargo har alltid varit de egendomliga karaktärerna och det stämmer även för den femte säsongen. Även om de flesta av dem, som sagt, får växa fram i högre utsträckning än tidigare, så blir de efter ett tag närmast trollbindande.

Ta Jon Hamm i rollen som patriarkatets bäste vän, Roy Tillman, som exempel. Tanken på Hamm sittandes i en badtunna på en ranch, med cowboyhatt på huvudet, gör Tillman till en närmast mysig karaktär i början, men med rappa steg utvecklas han till något betydligt mörkare. En liknande utveckling sker för den kufiske skurken Ole Munch (Sam Spruell) som med kilt och potatissäck på huvudet först känns som en Coen-karikatyr, men som gradvis utvecklas till ännu ett original i Fargo-världen.

Utöver dem bjuder säsongen på en härligt syrlig och kallhjärtad affärskvinna (Jennifer Jason Leigh) som gör sådant som att över telefon beordra sin ögonlappsbärande advokat (David Foley) att örfila hennes tafatte son (David Rysdahl). Vi har också njuta av två perfekt avslagna poliser (Richa Moorjani och Lamorne Morris) och Roy Tillmans fuck up till son, Gator Tillman, spelad av Stranger Things-stjärnan Joe Keery. 

Alla av dem gör sitt jobb närmast fläckfritt, men ingen imponerar lika mycket som Juno Temple i huvudrollen. Efter att ha stulit showen om och om igen i Ted Lasso och imponerat i The Offer får hon nu välförtjänt axla huvudrollen i säsongens Fargo – och hon är som gjord för både sin roll och världen för den mörka humor som gör serien till vad den är. Juno Temple är helt enkelt mästerlig i huvudrollen.

Den femte säsongen av "Fargo" är inte perfekt, och når inte inledningsvis till samma skyhöga nivåer som några av de tidigare säsongerna, men den är fortfarande något utöver det vanliga och jag kommer att vänta ivrigt på de sex avsnitt som inte fanns tillgängliga att recensera.

"Fargo" säsong 5 har premiär på HBO Max den 22 november.