Arrested Development

Arrested Development (säsong 5)

Det tog ungefär ett decennium innan världen hann ikapp med humorn i "Arrested Development". Fans över hela världen chockades när Netflix 2013 meddelade att de skulle ruska liv i den problemkantade familjen Bluth för en fjärde säsong. Tyvärr var återträffen under all kritik. Nu är det dags för en ny sammanstrålning och tack och lov går det betydligt bättre den här gången.

Att beskriva handlingen i "Arrested Development" är inte helt enkelt. Serien är känd för sin intrikata berättarstruktur, där skämt och konspirationer sammanvävs huller om buller. Familjen Bluth är en tidigare framstående affärsfamilj i USA, som efter att det uppdagades att de har begått landsförräderi genom att bygga bunkrar åt Saddam Hussein, arbetar hårt för att återställa sin forna stjärnglans. Och när jag skriver "arbetar hårt" menar jag att de ljuger, korrumperar och ständigt blåser varandra och andra på pengar. Trots att familjemottot lyder att "familjen alltid går först", rättfärdigar de alltid sina egna beteenden men aldrig sin nästas.

I Arrested Development säsong 5 ligger fokuset på en mur som ska byggas på gränsen mellan USA och Mexiko, George-Michaels (den yngsta pojken i familjen) etablerande på datormarknaden, ett mystiskt mord och den egensinnige brodern Gobs förhållande till sin trollkarlskonkurrent Tony Wonder (spelad av Ben Stiller).

En stor kvalitetshöjning jämfört med föregående säsong.

Först och främst. Denna säsongen är hästlängder bättre än den förra. Tyvärr är den också hästlängder ifrån seriens forna glansdagar, som måste klassas bland det mest välskrivna som någonsin har författats inom komedivärlden. Här finns dock stunder där skådespelarensemblen lyckas bjuda på samma underbara kemi. Framförallt gör Will Arnett en lysande insats som Gob. Jag glädjer mig också över att vissa lösa trådar, som förbisågs i säsong 4, reds ut.

Tyvärr finns det också en hel del att klaga på. För det första är det uppenbart att producent Ron Howard är alldeles för glad i sin egen berättarröst. Varje avsnitt är fullsmockat med minuter av berättande där det ska förtydligas för publiken om hur saker och ting hänger ihop. Ordentliga utläggningar görs till och med om småsaker som var med i avsnittet innan. Effekten blir därför bara effektsökande. Som att författarna skriker efter att publiken ska se hur smarta de är. Ett annat problem är att karaktärernas motivationer känns väldigt luddiga. Det finns liksom inget land i sikte, utan vi flyter runt ute i ett öppet hav med en färgstark samling original ombord. Och visst, det är väl kul för en stund, men inte i åtta timmar.

Det mest imponerande med de första säsongerna är att jag efter flera omtittar fortfarande upptäcker nya lager av skämt som gömmer sig lite här och var. Nu är det långt ifrån säkert att jag kommer att ta mig an Arrested Development säsong 5 någon mer gång i livet, men om så är fallet, hoppas jag att detsamma gäller med den med. För min spontana känsla av vårt senaste återseende av familjen Bluth, är att något saknas i berättandets rytmik och finess. Allt känns så oerhört konstruerat kring ingenting. Ett luftslott om man så vill. Men ett ganska underhållande sådant.