Tre sekunder

Tre sekunder (2019)

Joel Kinnaman har huvudrollen i Tre sekunder – ett kriminaldrama om en infiltratör som hamnar i klorna på den polska maffian i New York. Trots en bra grundstory är detta enbart en måttligt spännande film. Det stora problemet ligger i skildringen av huvudkaraktären.

Jag erkänner - detta är en svår film att recensera. Å ena sidan har Tre sekunder flera ingredienser som förebådar ett riktigt bra kriminaldrama: en huvudkaraktär med mycket att förlora, både korrupta och rättrådiga poliser samt hänsynslösa skurkar. Å andra sidan känner jag mig aldrig absorberad av filmens narrativ. Det är konstigt. Jag borde engagera mig i Pete (Joel Kinnaman) – en infiltratör åt FBI som står på randen av att få hela sitt liv förstört.

När man infiltrerar den polska maffian, får man ju räkna med att saker och ting kan gå åt skogen. Ett narkotikatillslag lett av FBI, som skulle blivit Petes räddning, misslyckas totalt och leder till att maffian stärker sitt grepp om honom ännu mer; de tvingar honom att infiltrera det högsäkerhetsfängelse där han en gång suttit för att distribuera deras drog. Under tiden håller de hans fru (Ana de Armas) och dotter som gisslan. FBI, med kommissarie Wilcox (Rosamund Pike) och den tvivelaktiga chefen Montgomery (Clive Owen) i spetsen, erbjuder Pete en sista chans till räddning om han kan kartlägga vilka som är delaktiga i droghandeln på fängelset.

Joel Kinnamans karaktär ges inte tillräckligt med liv.

Det är som sagt mycket som står på spel, särskilt för Pete. Precis som i filmerna Snabba Cash (2010) och Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012), spelar Joel Kinnaman en man som lever ett dubbelliv. Genom ren exposition ges vi också information att han är en erfaren prickskytt och krigsveteran som lidit av posttraumatisk stress.

Med andra ord har karaktären en rik bakgrundshistoria, men den används inte på ett tillfredsställande sätt. Förutom att Pete är snabbtänkt och händig med vapen, finns det egentligen inget i hans beteende som indikerar på att han har en tuff bakgrund. Kinnaman är ganska uttryckslös i rollen och visst, det kanske är medvetet – som för att visa att han avskärmat sig från alla känslor som är kopplade till dåtiden. Personligen tycker jag att det hade gjort karaktären mer komplex och intressant om hans förflutna använts på ett smartare sätt.

Filmen är baserad på romanen med samma namn, skriven av författarparet Roslund och Hellström. Andrea Di Stefanos filmatisering skildrar dock huvudkaraktären ganska endimensionellt, och mycket faller i och med det. Trots detta är en actionscen mot slutet riktigt snygg, vilket medför att jag inte lämnar salongen helt besviken.

Se istället någon av filmerna på vår lista över årets bästa!