Talk to Me

Recension: Talk to Me (2022)

Den 28 juli är det svensk biopremiär för A24-rysaren ”Talk to Me”. Om du älskar skräckfilm ska du inte missa den, men var på din vakt: även inbitna genrefans riskerar att skakas om i grunden.

Förutom när det kommer en och annan skön slasher, som Scream VI och Terrifier 2, är majoriteten av alla nya rysare demonfixerade. Från usla Stephen King-adaptioner som avlöser varandra till ruggigt svajiga kapitel i Conjuring-univerumet. Filmer som utplånat mitt intresse för en hel genre fullständigt. Men misstro mig inte, demonskräck kan vara fantastiskt när det funkar. Problemet är att vi allt för sällan får en ny It Follows eller Hereditary, utan istället en ny The Nun eller Mr. Harrigan’s Phone. Magstarka Talk to Me är lika originell som den är gastkramande, och blåser liv i den lilla ljuslågan som symboliserar mitt hopp för spöken och demoner på vita duken. 

Mer fokus på story än att riva CGI-väggar

I filmen följer vi Mia, en tjej som vi tidigt förstår har ett dystert förflutet där relationen till pappan är dålig och mamman inte längre finns med dem. När Mia och hennes bästa vän Jade drar iväg på en fest dyker en oväntad överraskning upp framåt småtimmarna – någon har med sig en balsamerad hand, som kan frammana de döda. Även om det ger kraftiga adrenalinkickar, är det inte utan sina risker att ta kontakt med den andra sidan. Det dröjer likväl inte lång tid innan Mia och hennes vänner missbrukar möjligheten och snart suddar ut gränsen till de dödas värld.

Det som kittlar med demoner är att vi i varje nytt fall måste lära oss att förstå premisserna för hur deras väsen funkar, och senare riskera allt för att peta ner dem i brunnen och stänga igen luckan. Men allt för ofta slutar filmerna med en orimlig, rörig och överambitiös final som handlar mer om att riva väggar med CGI än att knyta ihop en bra story. Talk to Me är hela tiden så fruktansvärt välgjord. Den har mycket den vill säga och åstadkomma samtidigt som den aldrig tappar fotfästet. Det finns en ständig plan på hur vi ska hållas på spänn och en klar idé om hur man i det ska baka in en komplex och hänsynslös konfrontation med sorg och döden. När alla bitarna faller på plats blir det andlöst omskakande.

"En ny A24-klassiker"

Talk to Me (som för övrigt inte alls kändes särskilt lovande efter en trailer-tittning) har alla bra delar som mitt ohälsosamma skräckhjärta någonsin kan önska: ett lekfullt teen horror-uppslag samtidigt som den på dödsseriös manér kväver en från start. Lägg där till de genuint drabbande delarna om Mias konfrontation med hennes döda mamma samt den tajta och högst vässade (!) speltiden på drygt 90 minuter, så har du en så gott som perfekt film. 

Ja, regiduon Danny och Michael Philippou vill vara din värsta mardröm och de är beredda att gå hela vägen för att lyckas. Tillsammans har de fått fram en ny A24-klassiker.