Syndabocken

Recension: Syndabocken (2023) – febrig film noir på svenska

I dag visas "Syndabocken" på Stockholms Filmfestival. Filmtopps Eric Diedrichs njuter av ett svettigt spänningsdrama som för tankarna till den gamla skolans filmkonst.

Solen steker över Malta, en liten ö som genom åren har ockuperats av grekerna, vandalerna, romarna, fransoserna, britterna och numera svenskarna. Blågult i tusental koloniserar ön i spelbranschens namn – ett skatteparadis där roulettekulans dans live-streamas världen över. Skattefifflare och skatteflyktingar häckar med lyckosökare i en sorts modern vilda västern där guldådern aldrig tycks sina.

Det är också här som ekobrottslingen Dimman (Joel Spira) dyker upp för att söka försoning med sin barndomsvän Fredrik (Christopher Wagelin) – mannen vars liv han förstörde. Nätterna blir lika långa som dagarna och dimman som omsluter huvudkaraktären allt tjockare. Jakten på försoning leder honom till att förfölja en psykiskt instabil ekobrottsutredare vars rena, bleka yttre och påträngande blick ekar den underbare Peter Lorre i sina glansdagar. Som om detta inte vore nog börjar några av öns svenskar lägga märke till vår botgörande hjälte.

Lysande skådespel i svettig feberdrömssimulator

Syndabocken är som en feberdröm. Eller nja, snarare som att sitta igenom någon sorts feberdrömssimulator, där Joel Spira stångar sig blodig (bokstavligt talat) för att somna, super sig dyngrak och trasslar in sig i ett nät av lögner. Tankarna far lite åt Robert Altmans 70-talsfilmer, där kamerazoomen flitigt får arbete och rama in de där skeva detaljerna som gömmer sig i verklighetens vrår. Allt i sandfärgad palett som verkligen får det mörkröda blodet att poppa.

Christopher Wagelin är ypperlig i rollen som Fredrik, ett nervvrak som snabbt måste punga upp en halv miljon för att finansiera sitt bröllop och därmed köpa sig in i sin nya familj, och Joel Spira bjuder nog på vad som kan vara sin livs roll. Samtidigt som han gestaltar en man som är ute efter förlåtelse, finns det tendenser kvar hos honom som vittnar om vem han en gång var. Detta skapar en nervositet hos tittaren – vad är hans egentliga endgame? Han klänger sig fast vid sin gamle vän i ett desperat försök att återfå kontrollen över ett liv som har glidit honom ur händerna.

Det glädjer mig att Axel Petersén har gjort en svensk thriller som lyckas förvalta gammal hederlig filmkonst samtidigt som den bryter ny mark. Detta är bra på riktigt.

"Syndabocken" har biopremiär den 24 november.