Spider-Man: Across the Spider-Verse

Recension: Spider-Man: Across the Spider-Verse (2023)

Filmtopps Eric Diedrichs imponeras av "Spider-Man: Across the Spider-Verse" och beskriver filmen som "punkig", "sjukt snygg" och "mycket underhållande".

Att Marvelvärlden har tappat stinget är nog de flesta överens om. Den totala urvattning Disney hållit på med de senaste åren har, med få undantag, varit allt annat än imponerande och mer sällan inspirerande. Tur är det då att filmstudion som äger allt delar vårdnaden om Spider-Man med Sony.

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018) blev snabbt en kritikerfavorit och vann Oscarn för Bästa animerade långfilm. Nu är uppföljaren här och bjuder på en punkig, smått kaotisk urladdning där precis allt kan hända. Det är tveklöst den bästa bästa användningen av "the multiverse" än så länge och jag har svårt att se att man kan ta ut svängarna mycket mer än så här.

Sjövilt slagsmål på Guggenheimmuseet

I stort är Across the Spider-Verse en urläcker upplevelse där allhända animationstekniker och visuella stilgrepp används för att ge liv åt ett till synes oändligt antal parallella universum. Alltid med någon av hjältarna Miles Morales eller Gwen Stacy i fokus.

I den imponerande inledningen trummar Gwen loss i bandet The Mary Janes för att sedan spöa en "DaVinci-version" av Vulture på Guggenheimmuseet. Hemma måste hon sedan konfrontera sin snutfarsa. Inte långt senare kommer Miles Morales för sent till ett utvecklingssamtal och gör sina föräldrar besvikna för sisådär femtioelfte gången. Det är just detta som alltid har gjort Spider-Man rätt unikt, att det handlar om tonåringar som försöker göra rätt men samtidigt brottas med skolan, puberteten och den trötta vuxenvärlden. Vilken annan superhjälte kan bli "grounded" liksom?

In kliver skurken "The Spot"

Extra kul att skurken "The Spot" får stort utrymme. Han ser lite ut som Rorschach i Watchmen, men utan trenchcoat och fedora. Vad han har däremot – förutom förmågan att sparka sin egen röv (något som visar sig vara förvånansvärt betydelsefullt) – är möjligheten att öppna interdimensionella portaler för att begå diverse illdåd. Farligt, farligt!

Även om det som oftast är underhållande är filmen anmärkningsvärt utdragen och lyckas trots en speltid på 140 minuter bara etablera spelplanen för nästa del. Tröttsamt såklart, men det går inte att förneka att Across the Spider-Verse är en rejäl adrenalinspruta i Marvelmaskineriet. Här finns en nerv och en vilja att ta allt ett steg längre, det är sjukt snyggt och många gånger mycket underhållande.

"Spider-Man: Across the Universe" har biopremiär den 2 juni.