Spectre

Spectre (2015)

Denna gången har James Bond (Daniel Craig) kommit det enorma kriminella nätverket SPECTRE på spåren. En organisation som bland annat kontrollerar trafficking och stora delar av världspolitiken. SPECTRE:s nya vision är att ha full kontroll över världens underrättelsetjänster, en vision de redan har börjat förverkliga.

Bond inser snart att det bara är en tidsfråga innan hemlandets säkerhetstjänst blir en del av SPECTRE:s pussel. Nu gäller det att agera snabbt!

De inledande scenerna, som äger rum på en mexikansk karneval under högtiden el dia de los muertos, är bländande snygga. Den ena långa monstertagningen avlöser den andra och ett par snygga hintar till inledningssekvensen i Leva låta dö (1973) hinns med. Redan här görs det också klart att Spectre kommer bli mer av en klassisk Bondfilm med mycket flirtande, elegans och en uppsjö torra one-liners som enbart kan flyga med rätt sorts charm, en charm Craig jobbar hårt med att få till men tyvärr inte besitter.

Spectres visuella aspekter är också filmens styrka. Till och med den urtråkiga Bondlåten blir uthärdlig tack vare den läckra vinjeten. Det verkar som om att filmens producenter har varit väl medvetna om filmens bristande innehåll och bett Mendes spä ut filmen med action, action och mer action. De evighetslånga actionscenerna är snygga, men ack så tråkiga.

Det har snackats mycket om Christoph Waltz insatts som den onda hjärnan bakom SPECTRE. Tråkigt nog bjuder den inte på några större överraskningar utan Waltz utgår stenhårt från den karaktärsmall han arbetade fram under sina samarbeten med Quentin Tarantino. Självklart är det kul, men samtidigt känns det slentrian och inte alls lika fräscht som Javier Bardems skurk gjorde i Skyfall. 

Även om Spectre är för lång för sitt eget bästa och logiska genvägar tas om och om och om igen, så finns här några guldklimpar. Léa Seydeux gör en av filmseriens bästa Bondbrudar, Madeleine Swann. Hon är förförande, tuff och självständig och lyckas dessutom med konststycket att hålla Bond i kort koppel. Hon är filmens stora behållning, men jag gillar också hur Mendes lekfullt använder sig av de andra Bondfilmerna från Craig-eran och faktiskt skapar en människa av Bond.

Bäst: Léa Seydeux, hon göra filmens enda intressanta karaktär trots att hon inte har särskilt mycket att jobba med.