Shazam!

Shazam! (2019)

Jag är lite kluven inför den svenska stjärnregissören David F. Sandbergs superhjältefilm ’’Shazam!’’. Å ena sidan har den en utpräglad, och för genren rätt tröttsam, handling där hjälten ska bekanta sig med sina krafter för att därefter ta sig an en tråkig superskurk. Å andra sidan har David F. Sandberg lyckats ingjuta en hel del humor som ger storyn välbehövligt driv. Till sin hjälp har han också huvudrollsinnehavaren Zachary Levi i komisk toppform, som lekfullt och med glimten i ögat går in i rollen som hjälten Shazam.

När vi först träffar unge Billy Batson (Asher Angel) driver han omkring på Philadelphias gator. Mamman är försvunnen sedan flera år tillbaka och Billy har spenderat större delen av sin ungdom på olika fosterhem. Avsaknaden av tydliga föräldragestalter har gjort honom skeptisk till familjeidén, vilket lett till att han gång på gång rymt. Det är först när han kommer till ett mysigt gruppboende och blir vän med enstöringen Freddy (Jack Dylan Grazer gör en lysande insats) som saker börjar förändras till det bättre.

Vad Billy inte vet är att han snart kommer få tillgång till oändliga krafter. Av en trollkarl (Djimon Hounsou iklädd ett gigantiskt lösskägg) utnämns han till förkämpe och får i uppdrag att bekämpa de sju dödssynderna som tagit mänsklig form i den lömske Dr. Thaddeus Sivana (Mark Strong gör skurkrollen). Genom att ropa ’’Shazam!’’ kan Billy förvandlas till en odödlig vuxen karl med enorma krafter.

Det är då Zachary Levi tar över i rollen som superhjälten Shazam. Han gör det riktigt bra. Lekfullt och komiskt blir det när han och Freddy utforskar vilka krafter som egentligen ryms i den tajta röda spandexdräkten. Det uppstår en utsökt dynamik karaktärerna emellan: vänskapen växer successivt fram när de tillsammans tar sig an rånare och Freddys mobbare. Dessa scener är definitivt filmens höjdpunkt.

Tristare blir det när Shazam ska handskas med skurken. Thaddeus Sivana är en risigt skriven karikatyr av hur en antagonist bör vara. Han är en ond jäkel, ute efter hämnd på sin far, och till sin hjälp har han ett gäng datoranimerade bestar som glupskt tuggar i sig människa efter människa.

Ett stort plus i superhjältefilmer är om det förekommer viss interaktion mellan hjälten och skurken. Det skapar en viktig karaktärsdynamik som behövs oavsett om filmen har en mörk eller komisk ton. I ’’Shazam!’’, som definitivt är en komedi, uppstår några replikskiften mellan Zachary Levi och Mark Strong, men det är knappt så att man drar på smilbandet.

Dessutom undrar jag också om inte manusförfattarna kunnat göra något mer av att huvudpersonen tvingas handskas med att dels vara ungdom, dels vara vuxen superhjälte. Det är två vitt skilda karaktärer som förmodligen skulle kunna kontrasteras på ett rejält komiskt sätt. Så blir tyvärr inte fallet i ’’Shazam!’’.

Men den är nackdelarna till trots ändå en sevärd popcornrulle, som duger väl i väntan på ’’Avengers: Endgame’’.