Saw

Hacksaw Ridge (2016)

Filmen är baserad på den sanna historien om Desmond Doss (Garfield), som tog värvningen i armén under andra världskriget trots att han var vapenvägrare. Till en början ansågs han vara en fegis, men väl på stridsfältet uppvisade han oöverträffat mod. Något som ledde till att han fick en Medal of Honor, vilket är den högsta utmärkelsen en amerikansk soldat kan få.

Mel Gibson hamnade i blåsväder för några år sedan. Faktum är att skandalerna var så pass besvärliga att hans agentur sparkade honom. De senaste åren har han dock kämpat sig tillbaka, främst med halvdana actionrullar som Machete Kills, The Expendables 3 och Blood Father. Nu är han tillbaka i registolen där hans tidigare insatser har varit mer än stabila. Braveheart har gått till filmhistorien som en episk skildring av Skottlands frihetskrig under medeltiden. Även om jag tycker Passion of the Christ mest känns som våldsporr, var det ett modigt beslut att spela in filmen på de språk som användes under skildrad tidsperiod. En metod Gibson återanvände i sin hejdundrande adrenalinkick Apocalypto, som utspelas i Mayariket.

LÄS MER: Så bra är biofilmerna nära dig

Därför fattar jag inte varför Gibson valde att göra krigsfilmen Hacksaw Ridge efter mall 1A. Desmond kommer från en enkel bakgrund. Hans pappa, välspelad av Hugo Weaving, är en alkoholiserad krigsveteran från första världskriget. Desmond träffar en flicka (Teresa Palmer), som han vill gifta sig med. Och så tar han värvningen. Efter diverse problem klarats upp är det dags att bege sig ut i krig. Kort sagt är det inget nytt så långt ögat kan nå. Doss var visserligen unik i och med att han vägrade bära vapen, men var mer än villig att vara sjukvårdare. Fast så jävla intressant är det faktiskt inte.

Sedan ska man inte sticka under stolen med att detta är en välgjord film. Stridssekvenserna är intensiva och brutala. Det går att säga mycket om Gibson, men det går inte att anklaga honom för att försköna det våld som porträtteras i hans filmer. Sekvensen där vi får se Doss rädda sina vänner, en efter en, är gjord i sann modig-amerikansk-soldat-anda. Men det gör den inte mindre spännande och respektingivande.

LÄS MER: Dödligt Vapen-filmerna – Från bäst till sämst

Garfield är okej i huvudrollen, men det finns några klart lysande stjärnor här. Weaving är, som sagt, bra som Doss krigsärrade far, som visar sig vara en någorlunda komplex figur. Luke Bracey, som hade huvudrollen i fjolårets extremsportfilms-fiaskot Point Break, spelar Smitty, en hårdkokt soldat vars respekt är svårvunnen men väl värd besväret. Bäst är dock Vince Vaughn, som lyckas få till den där perfekta blandningen av humor, hårdförhet och sammanbitet mod som filmälskare har kommit att älska hos amerikanska underofficerare. Jag börjar bli rätt trött på Vaughns komiska persona och hoppas sannerligen att han satsar på lite mer seriösare roller även i framtiden.

Bäst: När Doss räddar sina vänner, en efter en.

Sämst: Filmen är gjord efter mall 1A.