Priscilla

Recension: Priscilla (2023) – Sofia Coppola har gjort det igen

Kungen av rock'n'roll är tillbaka på biograferna och denna gången ur hustrun Priscillas perspektiv. Sofia Coppolas nya film är en av hennes allra bästa.

Hur är det att som 14-åring inleda en relation med världens största och tio år äldre artist? En idol alla kvinnor suktar efter? I Sofia Coppolas bästa film sedan Marie Antoinette (2006) är detta en av många frågor som utforskas när Elvis och Priscilla Presleys äktenskap skildras, allt ur Priscillas perspektiv. Det är en gripande historia där varningsflaggorna är många, men utrymme görs för romantik, skolarbete och en hel del beroendeframkallande substanser – oftast i tablettform.

Två flickfötter med rött nagellack sjunker ner i den tjocka rosa mattan de rör sig fram längs. Från första bildrutan etablerar Coppola hur oerhört ugn sin huvudrollsinnehavare faktiskt är. Hon är och ser ut som ett barn. Efter ett möte med en av hans kompisar på ett café bjuds hon snart in till hemmafester hos kungen av rock'n'roll. Hennes föräldrar är, så klart, inte särskilt imponerade, men tjat och bedyrande telefonsamtal från Elvis själv mjuknar gradvis upp dem. Priscilla går på moln.

Får knappt välja sina egna kläder

Några år senare flyttar hon in i Graceland och blir en del av palatsets möblemang. Elvis far och flänger över landet medan hon inte får ha besökare över av "säkerhetsskäl" – han är inte ens hemma för att ta emot henne när hon flyttar in. Istället vigs det en hel del tid om att läsa om hans affärer i diverse skvallerblaskor och hör hur folk tisslar och tasslar bakom hennes rygg. När han än ringer ska hon vara redo att svara, även om det verkar ta dagar, om inte veckor, mellan samtalen.

Nu kan det låta som att Priscilla är en nattsvart historia, det är det inte. Elvis gestaltas inte ensidigt som ett monster, utan mer som en väldigt trasig människa, egoistisk och omringad av ja-sägare, men maktbalansen paret emellan är astronomisk.

I sina värsta stunder, när Priscilla inte säger eller gör som han vill, hotas det med att andra kvinnor skulle göra allt för att vara i hennes skor. Ett och annat raseriutbrott blir det med. Vid ett tillfälle slungar han en stol mot henne efter att hon kritiserat en låt. Men allt detta kantas också av skratt, värme och romantik. Det tar år innan han vill fullborda deras relation (mest för att hon är så ung), men eftersom hon själv vill – i kombination med att läsa om hans påstådda affärer – växer bara hennes rädsla för att inte räcka till. Han tröstar med att säga att han älskar henne, samtidigt ska precis allt vara på hans villkor. Hon får knappt välja sina egna kläder.

Spaeny och Elordi är utmärkta i rollerna

Som Priscilla ser vi Cailee Spaeny, ett nytt ansikte för mig, och som Elvis har vi Euphoria-stjärnan Jacob Elordi. Det är inga lätta roller de har tagit sig an och många kommer säkert att ha en hel del synpunkter hit och dit, men jag har svårt att se hur några andra skulle kunna göra det bättre. Jag hoppas vi får se mer av dem på bioduken framöver.

Sofia Coppola är en mästare på att gestalta ensamhet och melankoli bland rika, gärna kändisar. Med Priscilla Presley som medproducent har hon på sätt och vis tagit detta tema så långt det bara går. Resultatet är också väldigt lyckat. En total kontrast till Baz Luhrmanns bombastiska biopic från ifjol, fri från lösnäsor.

"Priscilla" har svensk biopremiär den 1 december.