Porträtt av en kvinna i brand

Porträtt av en kvinna i brand (2019)

Céline Sciammas är en manusförfattare och regissör vars meritlista är relativt kort men ack så imponerande. Som regissör ligger hon bakom succéer som ”Tomboy” och ”Girlhood” och som manusförfattare kan hon stoltsera med bland annat ”Mitt liv som Zucchini” Den sistnämnda var enligt mig 2016 års bästa film. Hennes senaste alster är ”Porträtt av en kvinna i brand” där hon både skriver och regisserar. I samband med att filmen visades på Stockholms Filmfestival mottog Céline Sciamma Stockholm Visionary Award.

Vår berättelse tar sin början i Bretagne i slutet av 1700-talet. I samband med att den unga kvinnan Héloïse ska giftas bort ska ett porträtt målas av henne för att skicka till hennes friare. För uppgiften i fråga anlitar hennes mor en konstnär vid namn Marianne. När Marianne anländer till ön där Héloïse bor får hon reda på att porträttet måste målas i hemlighet utan Héloïses vetskap. Hon är nämligen minst sagt avigt inställd till att bli bortgift och därav även till att sitta modell till porträttet. Marianne tvingas därför att studera Héloïse i detalj när de umgås under dagarna och måla på porträttet på kvällar och nätter.

De två kvinnorna blir fort väldigt fästa vid varandra och ganska snart börjar känslor utvecklas dem mellan, starkare än vänskap. De inleder en het romans som är lika njutbar som smärtsam eftersom de båda vet att det är en förbjuden sådan.

Förhållandet mellan filmens två huvudpersoner må vara hopplös och dömt att misslyckas. På något sätt lyckas ändå Céline Sciammas fokusera på det vackra och hoppfulla. Jag som tittare är väl medveten om att de två kvinnorna troligtvis inte kommer kunna leva tillsammans, men känner ändå mest bara glädje inför den tid de faktiskt får. Detta gör att Porträtt av en kvinna i brand aldrig blir den tunga och dystra film den kunde ha blivit. Visst finns där en viss bitterljuv känsla också, men den ger bara filmen en välbehövlig balans.

Huvudrollsinnehavarna Noémie Meriant och Adèle Haenel bär verkligen den här filmen på sina axlar. Deras skådespeleri är utsökt och samspelet dem emellan likaså. Ofta skildras känsloyttringar med väldigt små medel och ytterst subtil mimik som en blick eller ett svagt leende. Roligt också att se Valeria Golino glänsa i rollen som Héloïses mor. En skådespelare jag personligen mest förknippar med Hot Shots 1 och 2.

Som grädden på moset innesluts denna känslofyllda och välspelade berättelse i ett bländande vackert foto. Porträtt av en kvinna i brand är således en av årets bästa filmer och utan tvekan det bästa franska lesbiska dramat sedan Blå är den varmaste färgen.

I väntan på "Porträtt av en kvinna i brand" kan ni passa på att se mästerverket "Blå är den varmaste färgen".