Indiana Jones and the Dial of Destiny

Recension: Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

Harrison Ford är äntligen tillbaka som hjältearkeologen Indiana Jones och förväntningarna är minst sagt höga. Trots att filmen inte bjuder på mycket nytt är den precis vad man vill ha av en äventyrsfilm i klassiskt stuk och med ikoniska skådespelare.

I början av Indiana Jones and the Dial of Destiny får vi följa en ensam och bitter Indiana Jones (Harrison Ford) som ska pensionera sig. Men så en dag dras han med på ännu ett äventyr av sin guddotter (Phoebe Waller-Bridge) för att hitta ett försvunnet föremål med förmågan att ändra på det som redan hänt. Direkt får de nazister efter sig (en spelad av Mads Mikkelsen) som också vill hitta denna skatt. 

Förväntningarna är höga. Inte minst för att filmen är skriven av bröderna Jez och John Henry Butterworth (Ford v Ferrari, 2019 och Edge of Tomorrow, 2014), David Koepp (Jurassic Park, 1993 och Mission Impossible, 1996) och regissören James Mangold själv (Walk the Line 2005 och Logan 2017). Dessutom är det ingen mindre än legendariske John Williams som har gjort musiken och både Steven Spielberg och George Lucas står som exekutiva producenter.

Med andra ord utlovas det spänning av högsta kvalitet ...

En klassisk äventyrsfilm med stark story

En bra film har en stark story till vilken alla andra funktioner ska anpassas. Kläderna ska fungera i den tidsepok där de är, musiken ska passa till scenerna och ljuset ska intensifiera känslan. En film ska inte heller ha för långa scener bara för att de är estetiskt snygga, utan alla scener ska föra berättelsen framåt på ett bra sätt.

Indiana Jones and the Dial of Destiny lyckas med allt detta. Det är välgjort, storyn är stark och inga scener är för långa. Det är mäktigt, underhållande och speltiden går snabbt. Jag rekomenderar filmen för de som gillar klassiska äventyrsfilmer.

Äkta mysfilm med ikoniska skådespelare

I filmen ryms det både nya och gamla ikoner. Harrison Ford och Mads Mikkelsen är några av mina favoriter, för att inte tala om fantastiska Phoebe Waller-Bridge, som spelar en klyftig karaktär. Samtliga av dem gör fina rolltolkningar på sina unika sätt.

Indiana Jones-filmerna är väldigt välkända och den som tittar på dessa filmer vet vad de kan förvänta sig. Det ska vara mysterium, det ska vara jakt på något och det ska vara ett tillfredsställande slut. 

Filmen har allt man vill ha från en Indiana Jones-film, men saknar det där nya. Jag blir inte speciellt förvånad av det som händer och får inga nya aha-upplevelser som jag tar med mig i livet. Men jag går hem från biografen med en mysig känsla i kroppen och vad är fel med det?

"Indiana Jones and the Dial of Destiny" har svensk biopremiär 28 juni.