Hobbit: Femhäraslaget

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

Det jag strävar efter med en film, speciellt på bio, är att nå en slags klimaxkänsla. En känsla där jag nån gång i filmen upplever rädsla och därefter lättnad. Ungefär som när du befinner dig i en mardröm för att sedan vakna tacksam över att du bara drömde. En så kallad "Katarsis".

Trots att jag gick skeptisk till biosalongen hoppades jag fortfarande på att få uppleva en katarsis under The Hobbit: The Battle of the Five Armies. Men Peter Jackson skulle snabbt visa mig att det var en fånig tanke att leka med.

Trilogins tredje del bjuder på Midgårds förmodligen största "clash" någonsin, men långt ifrån den bästa. Slutstriden kändes krystad och rörig. Människor slåss mot Alver, Alver mot dvärgar, dvärgar mot orcher. Nya varelser dyker upp hit och dit utan någon som helst presentation. Lägg till att det finns ledare åt båda håll som ska göra upp.

I en oengagerad soppa letade jag ständigt efter vem jag skulle heja på.

Filmen är hopplöst förutsägbar och skulle jag få en krona för varje gång någon av de goda blir räddade precis innan de ondas "death blow" hade jag varit rik nog att producera min egen Hobbitfilm.

Halvvägs in i The Battle of the Five Armies, där effekter och tråkig action är hjärtat, längtade jag att få se Fylke igen och inte minst i en annan Peter Jackson-film. En film som gjordes för 13 år sedan.

Och nej, någon katarsis blev det inte. Peter Jacksons era som fantasymästare kan vara över, för The Hobbit: The Battle of the Five Armies är verkligen fantasilös.

Återigen kvarstår problemet att Bilbo aldrig hittar centrum i filmen och spelar en mer eller mindre tråkig och betydelselös roll.

Jag har fått lära mig att djävulen sitter i detaljerna och det är där Jackson gång på gång har misslyckats. För många snedsteg som irriterar och upprör. Som man säger: "många bäckar små..."