Get Out

Get Out

Regissördebutanten Jordan Peele levererar något av det smartaste jag har sett i skräckfilmsväg. Jag tror att vi får gå tillbaka till Roman Polanskis Rosemarys Baby (1968) för att hitta en film som lika otäckt skildrar paranoia.

Den filmen handlade om ett ungt par som flyttar in i en lägenhet, omgiven av underliga och nyfikna grannar. När frun under bisarra omständigheter blir gravid, börjar hon frukta för sin och sitt barns säkerhet. Plötsligt är hela tillvaron hotfull och känslan av att inte vara välkommen gör sig starkt påmind.

Ett liknande obehag återfinns i Get Out. Här är huvudkaraktären en mörkhyad ung man, ständigt omgiven av societetsmänniskor, som på ett falskt sätt försöker visa att de är helt tillfreds med att han inkräktar på deras vita territorium.

Efter en mycket effektiv inledning, introduceras vi för Chris (Kaluuya) och hans flickvän Rose (Williams). De är mitt uppe i att packa för sin helgresa till hennes föräldrar. Det är första gången Chris ska träffa dem och han är orolig för att de inte kommer att gilla att deras dotter dejtar en afroamerikan. Rose försäkrar honom dock om att hennes föräldrar är liberaler, och att hennes pappa ’’hade röstat på Obama en tredje gång om han hade kunnat’’.

Till en början låter nästan Get Out som en nyinspelning av Stanley Kramers mästerverk Gissa vem som kommer på middag? (1967), men redan på resan dit kör paret plötsligt på ett rådjur och då märks det att det här är en helt annan typ av film – även om rasfrågan är ett centralt tema i de båda.

Lantstället visar sig vara ett gods, som direkt ger mig kalla kårar. Alla beter sig underligt. Mamman erbjuder sig att hypnotisera Chris för att bota hans rökberoende och pappans fördomar och missnöje gentemot dotterns val av pojkvän, lyser igenom hans svaga försök att låtsas som att allt är bra. Roses hillbilly-brorsa undrar varför inte Chris håller på med kampsport och menar att han har ’’rätt genetisk kroppsbyggnad’’.

Typisk, fördomsfull smygrasism av den här sorten vävs skickligt in i dialogen. Stundtals blir det komiskt, som under en bjudning på godset där en väninna klämmer på Chris och frågar Rose om ’’det är bättre?’’. Eller när en överviktig man konstaterar att det är mode att vara mörkhyad.

Alla dessa pikar mot Chris är ledtrådar, som leder till filmens bisarra, men ack så genialiska, tvist. Fast de pekar också på ett viktigare budskap: Att människor med makt kan se andra som underordnande och sin egendom. Rasfördomarna kommer fram när den liberala överklassytan skrapas bort, och det är då som Get Out verkligen blir aktuell.

Utöver de humoristiska och satiriska inslagen är Get Out en enormt spännande film, där vi följer Chris kamp i att lösa gåtan bakom familjens egendomliga beteende. Otäckast är helt klart familjens vaktmästare Walter (Henderson) och hembiträde Georgina (Gabriel). De känns nästan som levande döda när de utför sina sysslor. Chris får dock också lite hjälp via telefon av sin polare Rod (Howery), vars jordnära personlighet ger oss en andhämtningspaus mitt i skrämseln.

Mystiken, skräcken, galleriet av färgsprakande karaktärer och den sylvassa satiren gör Get Out till årets filmupplevelse. Det är originellt och mycket begåvat av Jordan Peele att använda sig av skräckgenren för att öppna våra ögon och visa hur djupt rotad rasism kan vara. En av de bästa skräckfilmerna som gjorts på senare år!