Boyhood

Boyhood (2014)

Som besökare på årets upplaga av Way Out West hade jag nöjet att fånga svensk smygpremiärvisning av Richard Linklaters mycket omtalade och i stort sett unisont dunderhyllade Boyhood.

Det är sällan man funderar på att se något klockan tio på morgonen mitt under en festivalhelg, och framför allt inte en dramafilm på nästan tre timmar, men när resten av staden så smått börjat korka upp sina återställare så slog sig en medveten skara ned i biofåtöljerna.

Filmen är ett ambitiöst projekt, inspelat med samma skådespelargäng, till och från, under hela tolv år, vilket gör att tittaren för ovanlighetens skull får följa karaktärernas åldrande sömlöst under filmens gång. I centrum står Mason (Ellar Coltrane), vars uppväxt vi får följa från det att han är sex år och går i första klass, till det att han är arton år, tar studenten och flyttar hemifrån för att börja på college. Familjen består i övrigt av den två år äldre systern Samantha (Lorelei Linklater, regissörens egna dotter) och den ensamstående modern Olivia (Patricia Arquette), vars kamp för att ta familjen igenom skilsmässor, studier och dålig ekonomi illusteras väl.

Ethan Hawke gör en fantastisk roll som deras charmige, kringflackande, smått instabila musikerfar Mason Sr. som efter ha flytt ansvar, försöker lappa ihop relationen med barnen igen. Det märks att skådespelarna har haft tid på sig att bygga upp en stark kemi, då samspelet känns väldigt naturligt.

Originaltiteln var tydligen ”12 Years” vilken fick överges för att undvika förvirring med 12 Years A Slave. Vilket känns nämnvärt eftersom originaltiteln illustrerar att filmen inte bara handlar om en pojkes utveckling utan alla karaktärer får fokus och är intressanta. Filmen hade likaväl kunnat heta något som ”Family” eller ”Life”, då den beskriver sådana bredare teman.

Berättelsen är simpel, om en egentligen ganska vanlig familj idag. Filmens storhet ligger i det lilla och enkla; i livets ständiga, vindlande flöde, i de ögonblick vi alla säkert har varit en del av, och känner igen oss i. Det är förståeligt att avsaknaden av det lite mer storslagna kan slå bort vissa tittare, och visst, det är sparsmakat med stunder som verkligen hettar till, men för mig så ligger det inte filmen i fatet, utan det är snarare passande för en spegling av livet självt.

"Boyhood" är sammantaget en välskriven, mänsklig och charmig film med många skratt och ett stort hjärta. Den bjöd på, för min del, en av Way Out Wests starkaste upplevelser. Trots sina 165 min, kändes den inte långsam eller tråkig. Väl värd ett biobesök i höst.

Alexander Odstam