Bastarden

Recension: Bastarden (2023) – Mads Mikkelsen i Danmarks Oscarsbidrag

På Göteborgs filmfestival visas det danska västerndramat "Bastarden". Filmen är inte fläckfri, menar Eric Diedrichs, som överlag är mycket nöjd med biobesöket.

Efter 25 år i tjänst i den tyska armén återvänder den fårade generalen Ludvig von Kahlen (Mads Mikkelsen) med ett skruvat förslag till den danska ledningen. Om han lyckas tämja den ofruktbara heden ska han få en adelstitel i utbyte. Hans snudd på obefintliga pensionsvederlag ska dessutom finansiera hela projektet. Alla vet att marken är obruklig, men låt Kahlen envisas. Efter decennier av misslyckanden vill fortfarande kungen inget hellre än att de danska hedarna ska andas liv.

I brist på alternativ tar han hjälp av "alternativ arbetskraft" i form av laglösa och "tattare", mycket till den vrickade länsdomaren och godsherren Frederik De Schinke (Simon Bennebjerg) förtret. Om Kahlen lyckas med sitt vansinnesprojekt, attraherar nybyggare och vinner kungens gunst, förminskas Schinkes position avsevärt. Bruk alla medel, Kahlen måste väck! Men den fattige generalen visar sig vara en kompromisslös motståndare. Allt aggraveras ytterligare när Kahlen importerar den ovanligt lättodlade nymodigheten potatis.

Bastarden är en våldsam och bekant men ändå fräsch berättelse

Det är med storslaget foto med vida naturbilder denna potatisvästern på danska målas upp. Med en lysande Mads Mikkelsen i spetsen och lyckade birollsporträtt från skådespelare som Simon Bennebjerg, Amanda Collin och Gustav Lindh är det ett rent nöje att ta del av regissör Nikolaj Arcels berättelse. Blodigt är det också, ty den sinnesförvirrade portvinstån Schinke ställer allt orimligare krav på sitt manskap. Karaktären i sig – en sorts barnslig, egocentrisk Caligula-figur som ylar och våldtar bakom stängda dörrar samtidigt som han suktar efter sin kusin – är egentligen en ganska tröttsam karikatyr, men Bennebjerg gör det tillräckligt bra för att det ska fungera. Han blåser liv i något som känns dömt att misslyckas. Även Magnus Krepper syns i en mindre roll.

Det är mycket med Bastarden som är mer lyckat än regissör Arcels internationella genombrottsfilm A Royal Affair (2012). Inte bara skådespelet och det udda temat, utan också ett starkt patos. Kahlen må börja lika karg som sin mark, men sakta men säkert utvecklas han till att bli något mer än vad man först kan tro.

Bastarden är en våldsam och bekant men ändå fräsch berättelse. Ännu bättre är att den väcker hopp om att Niklas Natt och Dags förträffliga "Bellman-trilogi" faktiskt kan realiseras.

"Bastarden" har svensk biopremiär den 16 februari. Filmen visas även på Göteborg Film Festival.