Avengers: Endgame

Avengers: Endgame (2019)

Med stilsäkra händer knyter bröderna Russo ihop den omåttligt framgångsrika Marvelsäck, som öppnades för elva år sedan. Trots några trevande partier lär ”Avengers: Endgame” ändå leva upp även till hardcore-fansens skyhöga förväntningar.

Genom filmhistorien har få projekt omgärdats av samma stjärnglans och hype som Avengers: Endgame. Under loppet av 22 filmer med överlappande karaktärer och tidslinjer har Marvel Universe metodiskt byggt upp till denna grande finale. Trots detta har information om den faktiska handlingen för den avslutande delen varit, mer eller mindre, sekretessbelagd. Allt för att skapa ovisshet gällande händelseförloppet. Och tro mig, här finns gott om överraskningar.

Utan att avslöja för mycket tar filmen vid där Avengers: Infinity War slutade: med Thanos befolkningsutrotande fingerknäppning. Vi får följa de kvarvarande Avengers-medlemmarna och deras tafatta försök att skapa mening i en ny verklighet. Den konstanta påminnelsen om deras kollektiva misslyckande hänger mörkt över deras huvuden och tär mer på vissa än på andra. Efter en rad oförutsedda händelser uppstår dock en möjlighet att kanske återfå ordning i universum. Detta kräver dock att alla vågar satsa helhjärtat, oavsett vilka konsekvenser detta kan rendera i.

Trots att "Avengers: Endgame" generellt har än mörkare ton än sina föregångare finns här sedvanligt gott om komiska inslag. Exempelvis får tittaren se vissa Avengers-medlemmar som de aldrig har sett dem förr. Det må låta oengagerat och klyschigt från min sida, men så fort ni ser filmen kommer ni förstå precis vad jag menar.

Att balansgången mellan komedi och allvar fungerar så bra, trots att filmens övergripande tema väger över åt det sistnämnda hållet, beror naturligtvis till stor del på skådespelarnas insatser. De har genom åren blivit så ingrodda i sina karaktärer att de med lätthet kan manövrera mellan båda poler av känslospektrumet. Insikten om att detta är den sista gången(?) vi får se de flesta av dem i respektive roller ger därför extra tyngd åt filmens mer känslomässiga delar.

I övrigt är det tydligt att bröderna Russo har varit måna om att Avengers: Endgame ska vara en film för fansen. Därför har de packat in så mycket som möjligt på den dryga tre(!) timmar långa speltiden. Vilket blir på både gott och ont. Efter en lysande inledning tappar nämligen filmen tempot ungefär halvvägs in. Detta vägs dock upp av en sanslös sista timme innehållandes, bland annat, filmhistoriens mäktigaste CGI-slag.

Ur ett rent filmkritiskt perspektiv hade således en vända till i klipprummet säkerligen visat sig gynnsam för slutresultatet. Samtidigt är jag övertygad om att de mest hängivna fansen gärna hade sett filmen ytterligare en timme längre. Minst. Den färdigklippta versionen får därmed ses som en alldeles ypperlig kompromiss.

Till mångas förtret sätter alltså Avengers: Endgame punkt för ett 22 filmer långt epos. Filmen tar visserligen några snedsteg längs vägen mot den storslagna finalen men måste, detta till trots, ändå ses som ett 181 minuter långt hisnande äventyr. Du kan således borra dig ned i biofåtöljen i godan ro med vetskapen om att du inte kommer bli besviken.

Se bara till att planera ditt toalettbesök innan.

Här kan du se vår ranking av alla MCU filmer!