Vargens sång

The Wolf's Call (2019)

I Netflix senaste satsning, "The Wolf's Call", slängs vi ut till sjöss i franska ubåtar. Vi bjuds på klaustrofobisk terror, den djupaste av militärisk byråkrati och lite kärlek i denna kompetenta undervattensthriller.

Ubåtar är ett tacksamt koncept för det filmiska mediet att flexa sina biceps i. Karaktärernas utsatthet i havets bottenlösa mörker skänker spänningen gratis och att följa torpeders kollisionskurvor på avskalade paneler bjuder in tittaren att gnaga sönder sina stackars nagelband. Franska The Wolf's Call lyckas förvalta konceptets dramatiska punsch, men saknar det lilla extra för att nå upp till de högre betygen.

LÄS OCKSÅ: Bästa filmerna på Netflix 2019

Vår huvudperson, Chanteraide (François Civil), har tagit några oväntade steg på karriärsstegen och arbetar som ett "gyllene öra" inom militären. Hans främsta uppgift är att lokalisera och identifiera hot på fientliga farvatten genom att avlyssna vibrationer i vattnet. Ett enormt ansvar vilar på den unge mannens delikata trumhinnor som snart ska komma att utmanas.

Under en diplomatiskt känslig militärisk operation identifierar Chanteraide ett läte han aldrig tidigare hört och hans analys missar målet och försätter besättningen i livsfara. Hans misslyckande ekar i huvudet långt efter att han stigit i land och besattheten börjar närma sig mer och mer – vad var det egentligen Chanteraide hörde där ute till havs?

Ett slukhål av militärisk byråkrati.

Måhända låter det en smula torftigt och långtråkigt att följa spänningen genom att lyssna efter vibrationer i vatten, men "The Wolf's Call" får det att fungera. Mycket tack vare François Civils trovärdiga prestation som en skulddriven ung man som till varje pris vill rätta sitt misstag. Ensemblen är klanderfri i denna ubåtsthriller och förmedlar konceptets inneboende dramatiska umpf.

The Wolf's Call starkaste kort är dock de dilemman karaktärerna utsätts för. I takt med att spänningen höjs fördjupas även det slukhål av militärisk byråkrati karaktärerna fastnar i, vilket skapar en kontrast mellan deras känslor och handlingar. Här tillåts karaktärerna att fördjupas och skänks en hel del komplexitet vilket var ett nöje att beskåda och undviker tacksamt krigsfilmens svartvita karaktärsporträtt.

Dock saknar jag fokus och fingertoppskänsla i regin och ofta känns det som att Abel Lanzac vill berätta två olika historier. Den ena om en ung mans nedåtgående spiral i besatthet, med en ganska gullig kärlekshistoria i centrum. Den andra är en politisk krigsthriller. Tyvärr samarbetar inte alltid dessa två visioner och upplevelsen blir ryckig. The Wolf's Call är starkast när Lanzac pressar sina karaktärer och det sker tyvärr lite för sällan. Hade Lanzac hängivit sig till en vision hade The Wolf's Call kunnat bli en riktigt stabil krigsthriller.