Sonic the Hedgehog

Sonic the Hedgehog (2020)

''Sonic the Hedgehog'' bryter inte ny mark på något vis, men den är ändå en härlig road-movie med hyfsad action och fenomenalt spel från Jim Carrey i skurkrollen. Filmen vinner dessutom mycket på att inte ha en onödigt tillkrånglad handling.

Då var filmen om den racersnabba och blåa igelkotten äntligen här. Filmen var ämnad att få premiär redan i november förra året, men försenades efter att massiv kritik uppstått kring hur Sonic datoranimerats. Detta är en ikonisk figur som figurerat i otaliga tv-spel och tecknade serier, så det är förståeligt att fansen ville att hans utseende i denna live-action-film blev rätt.

Sonic the Hedgehog visade sig dessutom bli riktigt bra. Detta är en rakt och rappt berättad road-movie, befriad från onödigt tillkrånglade intriger. Regissören Jeff Fowler förlitar sig istället på Jim Carreys excentriska och klart underhållande skådespel i rollen som Sonics nemesis Dr. Robotnik. Jag var rädd att han skulle upplevas som oinspirerad i denna till synes rätt generiska roll, men så blev det inte; Carrey visade sig vara filmens höjdpunkt. 

Men huvudkaraktären är alltså Sonic (rösten görs av Ben Schwartz) - en racersnabb, blåfärgad igelkott, som efter att ha tvingats teleportera sig från sin ursprungliga värld nu bosatt sig på jorden i en sömnig småstad i Montana, USA. Där lever han i skymundan utan att göra sig hörd. Sonic är dock en ytterst ensam liten varelse, desperat efter kontakt. 

När han i vredesmod över sin livssituation råkar orsaka ett massivt strömavbrott i staden, blir Pentagon intresserade och skickar iväg den excentriske Dr. Robotnik (Jim Carrey) för att undersöka saken. Sonic blir då tvungen att ta hjälp av polisen Tom (James Marsden) och tillsammans kör de mot San Francisco, där de magiska ringarna som Sonic använder för teleportering hamnat av misstag. 

Här utvecklas filmen till en road-movie, med Sonic och Tom som blir mer och mer fästa vid varandra. De hamnar i barslagsmål med ett gäng råbarkade motorcyklister och får naturligtvis också fly från Robotnik, som ständigt är dem hack i häl. Det blir faktiskt rätt underhållande, med ett par hyfsade actionsekvenser där Robotnik använder sin högteknologiska utrustning. Och dessutom får Jim Carrey briljera i ett slags dansnummer till tonerna av The Poppy Familys 70-tals hit Where Evil Grows. Superläckert. 

Jim Carrey gör ett fantastiskt jobb som skurk.

Det går inte att poängtera nog hur viktig skurken är i denna typ av storskaliga actionfilmer. Även om jag skarpt gillar Marvels superhjälteuniversum, har de tyvärr oftast tråkiga bad-guys. Antingen interagerar de för lite med superhjälten, eller så har de trista, tillkrånglade planer som ska leda till världsherravälde. Även om det finns undantag (exempelvis Thanos och Loke), blir detta i slutändan ganska trist för oss tittare. Därför var det uppfriskande att se Sonic the Hedgehog, just för att Jim Carrey gör ett så bra jobb i skurkrollen. Han är ute efter Sonic av uppenbara skäl och det blir ren och skär jakt, utan onödiga krusiduller. 

Visst, dialogen bjuder på en del framtvingade skämt. Men detta är bra mycket bättre än den mekaniska och urtrista "Dolittle", som hade premiär tidigare i vintras. Vad blir då betyget, en trea eller fyra? Eftersom att väl gestaltade skurkar är en raritet i dagens blockbusters, känner jag att "Sonic" förtjänar det högre.