Ikoniska filmscener: Den suveräna slutduellen i ”För några få dollar mer” (1965)

I denna artikelserie utforskar Filmtopps skribenter storartade scener genom filmhistorien och vad som gör dem speciella. Vad gör en specifik plot twist-scen lyckad? Varför sätter en viss film sin landning fulländat i sitt klimax? Hur kan en perfekt öppningsscen se ut?

Tidigare avsnitt:

• Ikoniska filmscener: Den briljanta öppningssekvensen i ”Drive” (2011)
• Ikoniska filmscener: Det mästerliga slutet i ”Seven” (1995)
• Ikoniska filmscener: När musik blir magi i ”Sinners” (2025)
• Ikoniska filmscener: Omskakande trippelförhöret i ”L.A. konfidentiellt” (1997)
• Ikoniska filmscener: En schysst gangsters avskedsfest i ”Guds stad” (2002)

Denna gång ska vi klargöra vad som gör slutet i ”För några få dollar mer” till en enastående mix av hjärtskärande känslor och underhållande coolhet.

Filmen ”För några få dollar mer” går att streama, hyra eller köpa digitalt här.

*** Spoilervarning utfärdas! ***

Slutet i ”För några få dollar mer” fångar hela essensen av Sergio Leones filmskapande

Prisjägaren enbart känd som Manco (Clint Eastwood) får reda på att den hänsynslöse bankrånaren El Indio (Gian Maria Volonté) har rymt från fängelset efter att hans gäng utfört ett blodigt fritagande. Manco sätter efter Indio vilket även en yrkeskollega, den förre detta översten Douglas Mortimer (Lee Van Cleef), gör. Indio själv planerar att utföra ett spektakulärt rån av den ytterst välbevakade banken i El Paso. Han bär alltid runt på ett speldosefickur, vilket han gillar att låta musiken flöda ur innan han ska döda någon. Han tog det från en kvinna han våldförde sig på efter att han mördat hennes man. Det visar sig att Mortimer har ett liknande ur.

Både Manco och Mortimer blir varse om Indios planer i El Paso och anländer i staden. Efter lite stridigheter mellan de två prisjägarna bestämmer de sig för att samarbeta. De utformar en plan, där Manco ska gå med i Indios gäng för att utmanövrera dem från insidan. Han dödar några gängmedlemmar under ett uppdrag i Santa Cruz, men sedan kan han och Mortimer inte hindra att Indio och de övriga lyckas råna banken i El Paso. De kan dock inte komma åt pengarna från det svåruppbrutna kassaskåpet.

De tar med det till Agua Caliente, en småstad vid gränsen till Mexiko. Där lyckas Manco och Mortimer i hemlighet bryta sig in i kassaskåpet och sen gömma pengarna. Direkt efter avslöjas de som infiltrerande prisjägare, men Indio tror dock fortfarande att stöldgodset är orört och upptäcker sanningen först senare. Mortimer och Manco frigör sig själva och dödar alla i gänget, men kvar till sist är Indio och en av hans närmaste män Groggy (Luigi Pistilli).

När dessa händelser har avlöst varandra och filmen har nått sin slutkläm är det de sista 13 minuterna som cementerar För några få dollar mer (1965) som en klassiker och dess slut som riktigt legendariskt.

Referensklipp. Börjar 02:02. Varning för skildringar av våldtäkt och självmord i första klippet.

Bygger upp en mytologisk värld som lyder under egna lagar

Fem av Sergio Leones (Harmonica – En hämnare, För en handfull dollar) totalt sju långfilmer var spaghettivästern, en genre som han nästan på egen hand uppfann. Dessa filmer var råare än traditionella västernrullar och hade karaktärer som inte lättvindigt kunde delas in i hjältar och skurkar utan mer eller mindre alla verkade i någon sorts moralisk gråzon. Många filmhistoriker har menat att denna genre på många sätt ”avmytologiserade” hur västern tidigare porträtterats på film, vilket var i ett glorifierat skimmer. Även om spaghettivästern var lite av en kritisk respons på det som hade kommit innan var inte den heller fri från mytologi. Ordet myt går att använda om de tidigare filmerna som synonym för lögn, vilka skapade en skönmålad bild om rättrådiga och moraliska cowboys, medan myten i genren spaghettivästern är mer som att Tor, Loke och Oden har spatserat in på de torra amerikanska vidderna med händerna redo vid pistolhölstren.

Karaktärerna är större än världen de rör sig i. De omgärdas av en mystik som på samma gång är påtagbar och undflyende. De få gånger de tar till orda stannar landskapet upp och lyssnar. Det är inte utan anledning som skaparna av den animerade westernpastischen Rango (2011) valde Manco – som varianter av dyker upp även i Leones två andra filmer i den så kallade Dollar-trilogin (För en handfull dollar och Den gode, den onde, den fule) – som sin ”Spirit of the West”. Manco är förmodligen inte ens hans riktiga namn, med tanke på att alla tre Clint Eastwood-karaktärerna från Dollar-filmerna ofta samlas under det gemensamma namnet ”Mannen utan namn”. Är inte det ett mytologiskt namn så vet jag inte vad som är det.

I slutscenen går Leone all-in på att skapa något som ger en liknande känsla som de prövningar som existerar i många av gudamyterna. Denna mytologiska aspekt gör att till och med sakerna som är helt ologiska, till exempel att melodierna från fickuren förändras, passar in. Det blir som att handlingen har förflyttats bortom vår värld och inte längre behöver lyda under dess lagar.

Den genredefinierande musiken intensifierar händelserna

Ett avsevärt vapen som Leone lyckades ha i sin arsenal nästan konstant – det saknades enbart i hans ganska okända debutfilm Kolossen på Rhodos (1961) – var Ennio Morricone (The Hateful Eight, De omutbara), den kanske störste filmkompositören genom tiderna. Morricones musik är kanske till och med ännu mer synonym med spaghettivästerngenren än Leone själv. Melodierna är en stor bidragande orsak till att skapa den tidigare nämnda mytiska känslan som sipprar genom varje lager av berättelserna.

I slutet på För några få dollar mer lyckas Morricone förhöja både scenens episka och emotionella aspekter. I Indios otäcka tillbakablick används skarpa toner som liknar en kall vind och betonar det obehagliga i scenen, men dissonansen gör det också subtilt svårtytt vad hans faktiska känslor kring minnet är. Är det ånger, skam eller något helt annat? När Indio senare sätter igång speldosan i det fickur han bär på är det istället ett mjukare och mer vemodigt musikarrangemang som Morricone skapar, vilket ackompanjerar de många sorgrelaterade känslorna i passagen på ett utmärkt sätt. Dessutom förtydligar det känsloläget i scenen och hos Överste Mortimer, i och med att hans anknytning till Indio och uret inte har avslöjats än till fullo. Musiken, och Van Cleefs utmärkta skådespel, gör att vi kan övertas av ögonblickets emotionella resonans, trots att vi inte har alla fakta.

När allt hopp verkar vara ute för Mortimer och han räddas av Manco är det en helt annan karaktär på tonerna som kommer ur det andra fickuret. Det blir fullt fokus på det episka och att situationen har fått sin mytiska karaktär återupprättad, i och med att Manco har försäkrat att duellen avgörs på lika villkor för deltagarna.

Blickarna

En central komponent av Leones filmskapande är användandet av blickar och detta är särskilt närvarande i duellerna i hans verk. Han väljer ofta att gå in nära på ansikten och klippa fram och tillbaka mellan dessa för att höja intensiteten och spänningen när dessa karaktärer står och ser på varandra i väntan på det oundvikliga. I och med att han ofta bytte fotografer och klippare – i just denna film är fotot av Massimo Dallamano (För en handfull dollar, Mannen med de genomskjutna händerna) medan Eugenio Alabiso (Den gode, den onde, den fule, Supersnutarna) och Giorgio Serrallonga (Två missionärer, Il mondo di Yor) står för klippningen – är detta en detalj som är väldigt specifik för Leone själv.

I och med att även Manco är delaktig i duellen, som en sorts domare, har Leone tre par ögon att klippa mellan i denna scen. Varje ansikte är fyllt av den specifika karaktärens känslor och sätt att vara. Klippningen har möjlighet att hoppa mellan den kolugne Manco, en förryckt Indio och Överste Mortimer, med en uppsjö av emotioner spelande över sitt anlete. Detta skapar en intressant dynamik som ger mer än bara den eftersökta intensiteten. Som publik sitter vi inte på nålar enbart på grund av spänningen, utan också för hur känslomässigt investerade vi har blivit i karaktärerna.

En duell som handlar om mer än liv och död

I Leones västernfilmer består slutet allt som oftast av en duell mellan revolvermän. Scenerna skulle lätt kunna kännas oinspirerade, men den avlidne regissören besatt en fin förmåga att alltid injicera dem med något extra för att de inte bara skulle upplevas som en transportsträcka för att se vem som överlevde. Precis som i hans Harmonica – En hämnare (1968) är den komponenten i För några få dollar mer en stark emotionell tråd, vilken byggs fram på ett subtilt sätt. Stegvis och lite i taget avslöjas Mortimer och Indios anknytning till varandra och fickurens gemensamma historia.

Publiken får reda på precis lagom vid rätt tidpunkter för att den ska kunna ingjutas med och fokusera på det emotionella just Mortimer känner. Om tittaren hade fått alla fakta om berättelsens hämndaspekt skulle risken finnas att hen skulle övertas av sina egna känslor istället för att knyta an till översten. Det emotionella skulle då förvanskas. Hur sparsmakat Leone framför historien säger mycket om hans oerhörda förståelse för berättande som hantverk. Det är så han skapar ett av västerngenrens mest känslostarka ögonblick.

Tre västernlegendarer möjliggör att scenen fungerar

Leones sätt att göra spaghettivästern hade inte varit gångbart om inte han kontinuerligt hade haft tillgång till exceptionella skådespelare. Den stora mängden tystnad, de genomträngande blickarna och försöket att ha karaktärer som är ”larger than life” hade kunnat bli fånig utan personer med förmåga att leverera det. I För några få dollar mer kunde han stödja sig på tre av de bästa skådespelarna västerngenren har sett.

Gian Maria Volonté (Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar, Den röda cirkeln) var alltid fantastisk på att spela skurkar och hans tolkning av Indio byggde fram en komplex karaktär vars motivation och känslor alltid var strax utom räckhåll. Hans skådespel – eller snarare medvetna brist på skådespel – i det sorgfyllt frånvarande ansiktsuttrycket han har i samband med tillbakablicken är en del av det svårtydda som gör Indio till en fascinerande enigmatisk antagonist.

Clint Eastwoods (De skoningslösa, Broarna i Madison County) Manco är ju ”Mannen utan namn”, som Eastwood alltid upphöjde till en karaktär som var mer av en myt. Det skapade han genom de roligt lakoniska replikerna och en coolhet som är påtaglig. Enbart genom sitt sätt att förmedla ord kunde han göra varje sekund episk. Detta är inte minst tydligt i hur han gör scenens ”bravo” till en av de bästa enordsreplikerna i filmhistorien.

Det är däremot Lee Van Cleefs (Den gode, den onde, den fule, Flykten från New York) Överste Douglas Mortimer som är scenens emotionella nav och Van Cleef försäkrar detta med subtil perfektion. Genom minimala förändringar i sitt ansiktsuttryck lyckas han förmedla känsla efter känsla som Mortimer känner under duellen. Hur Van Cleef lyckas förmedla undertryckt ilska, sorg, sårbarhet och uppgivenhet under det första fickurets låt för att sedan gå över till ett mer målinriktat och bestämt uttryck när Manco öppnar det andra uret är inget annat än en mästares uppvisning av sin konst. Var och en för sig är Van Cleef, Eastwood och Volonté fantastiska, men det är deras samspel och hur de kompletterar berättelsen som gör att Leone kan leverera ett slut präglat av starka känslor och exceptionell coolhet.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.