Ikoniska filmscener: Omskakande trippelförhöret i ”L.A. konfidentiellt” (1997)

I denna artikelserie utforskar Filmtopps skribenter storartade scener genom filmhistorien och vad som gör dem speciella. Vad gör en specifik plot twist-scen lyckad? Varför sätter en viss film sin landning fulländat i sitt klimax? Hur kan en perfekt öppningsscen se ut?

Tidigare avsnitt:

• Ikoniska filmscener: Den briljanta öppningssekvensen i ”Drive” (2011)
• Ikoniska filmscener: Det mästerliga slutet i ”Seven” (1995) 
• Ikoniska filmscener: När musik blir magi i ”Sinners” (2025)

I dag ska vi utreda vad som är exceptionellt med scenen i L.A. konfidentiellt när Ed Exley (och Bud White) förhör tre misstänkta för morden som utgör berättelsens centrala händelse, Nite Owl-massakern.

Filmen ”L.A. konfidentiellt” går att streama, hyra eller köpa digitalt här.

*** Spoilervarning utfärdas! ***

Förhöret i ”L.A. konfidentiellt” är en uppvisning i berättandets konst

I 1950-talets Hollywood arbetar de tre mycket olika L.A.P.D.-poliserna Ed Exley (Guy Pearce), Bud White (Russell Crowe) och Jack Vincennes (Kevin Spacey). Exley är en ung och slipad karriärist som spelar det politiska spelet för att klättra i rangordningen, men som samtidigt alltid verkar inom lagen. Det gör däremot inte den hetsige White, som använder brutalt våld för att få fast sina misstänkta. Narkotikapolisen Vincennes å sin sida är främst intresserad att utnyttja sin position som polis i Hollywood för att kunna få lite kändisskap och umgås med kulturens stjärnor.

Dessa tre verkar i det maktvakuum som har uppstått efter att Los Angeles ledande maffiaboss Mickey Cohen satts i tio års fängelse. L.A.P.D. menar att de ska rensa upp korruptionen inom organisationen, vilket leder till att den opportunistiske och lagföljande Exley vittnar emot poliser som deltog i ett slagsmål med arresterade på polisstationen (en fiktiv version på den verkliga polisskandalen känd som ”Bloody Christmas”), i utbyte mot en befordran till kriminalkommissarie. En av de som sparkas är Whites partner Dick Stensland, vilket gör att de andra i kåren avskyr tjallaren Exley.

Stensland och hans flickvän blir mördade vid ett rått multimord på kaféet Nite Owl. De tre svarta männen i förhörsscenen misstänks och arresteras. Efter att avslöjandena i förhöret har skett rusar poliserna iväg för att fria den våldtagna kvinnan. White smiter in först, skjuter den kvarvarande våldtäktsmannen och plantera sedan bevis för att ha agerat i självförsvar. Han hyser ett stort hat mot män som utför våld mot kvinnor, vilket senare blir förståeligt när han berättar att hans mamma blev ihjälslagen av pappan.

Därefter visar det sig att fångarna har flytt. Exley dödar dem när de beskjuter honom efter att han har spårat upp dem. Trots att Exley belönas med en tapperhetsmedalj kan han, precis som White, inte blunda för att bevisen mot de tre dödade våldtäktsmännen inte hänger ihop i Nite Owl-fallet. När de tillsammans börjar lösa denna förmodat uppklarade massaker upptäcker de att deras chef på polisstationen, den korrupte Dudley Smith (James Cromwell), har satt dit trion för att täcka över att det var han som låg bakom mordet. Allt gjordes för att han skulle komma undan med att avrätta sin gamla samarbetspartner Stensland, vilket var ett steg för att eliminera eventuella komplikationer i en strävan att ta kontrollen över Los Angeles undre värld.

Det är trådarna i narrativet som påverkas av det makalösa förhöret. På de knappt 6,5 minuter som scenen pågår förvaltar regissör Hanson med team det som har kommit innan för att sätta filmens nya, konspirationsfokuserade riktning i rullning.

Referensklipp:

L.A. Confidential (1997) Interrogation Scene, Guy Pearce, Russell Crowe
by u/Michael-Balchaitis in cinescenes

En ljudbild som ökar spänningen

Andy Nelson, Anna Behlmer och Kirk Francis nominerades tillsammans till Oscarn för bästa ljud 1998 för denna film och det var definitivt inte utan anledning. Det illustreras med största tydlighet i förhörsscenen. Det finns mängder av små ljud som förstärker anspänningen i scenen. Genom dessa saker skärps också publikens uppmärksamhet på vad Bud White gör efter att våldtäkten uppdagas. Det låga men tydliga frustandet i hans andning som sedan kompletteras av det obehagliga knackandet i stolen fram till att han bryter sönder stolsryggen med en tvärt, explosionsartad smäll som förmedlar att nu kommer helvetet braka lös. När White häller ut sina kulor ur revolvern går ljudet igenom på ett sätt som skärper tittarens koncentration på vapnet. Därefter stressas vi upp över vad som ska hända när det upprepade spännandet och nedslaget av hanen på pistolen tydligt sticker ut i ljudbilden.

Dessutom används kompositören Jerry Goldsmiths score utmärkt för att signalera vändningen från Nite Owl- till våldtäktsfokuset i förhöret. Att gå från total avsaknad av musik till det olycksbådande samspelet mellan stråkar, blås och piano precis när Fontaine säger ”she don’t die, so I don’t die” är rätt och slätt filmmagi.

Klippningen binder samman scenens fyra rum

Förhöret utspelar sig i ett litet utrymme, vilket dessutom är indelat i fyra rum genom väggar och envägsspeglar. Detta ger automatiskt väldigt många bildlösningar för klipparen att jobba med och därmed ta ställning till hur de ska användas för att inte riskera att förvirra publiken och dessutom förmedla narrativet på bästa och snyggaste sätt. Den för filmen Oscarsnominerade klipparen Peter Honess löser det på ett utomordentligt sätt, där rätt bild alltid väljs på rätt ställe för att göra narrativet tydligt, effektivt och intensivt.

Likt Exleys användande av de andra förhörsrummens medhörning för att spela ut de misstänkta mot varandra vet Honess hela tiden på vilken sida envägsspeglarna specifika händelser ska presenteras. Detta skapar en kommunikativ känsla mellan rummen, där de verkar sammankopplade även om det enbart är massan av poliser som kan se in i och höra de andra tre rummen. Personerna i rummen kan inte prata med varandra, men för oss i publiken talar rummen till varandra på en narrativ nivå.

Att visa Exleys och Whites likheter och skillnader skapar balans i scenen

Det är inte helt ovanligt att berättelser blir skrivna på ett sätt som särar handling och karaktär från varandra. Ofta kan det bli att när handlingen ska utvecklas får karaktärernas personligheter hamna i baksätet och sedan får vi som publik istället veta mer om karaktärerna i lugnare stunder, när själva handlingen inte rör sig framåt så mycket. Det har det Oscarsvinnande manuset av regissören Curtis Hanson och hans manuskollega Brian Helgeland lyckats undvika i denna scen. Tittaren ges en ökad förståelse för vilka Exley och White är genom deras agerande.

Dessutom ger det en balans mellan intelligens och kraft i scenen. Den kalkylerande och smarte Exley får fram information genom sin förhörsskicklighet, vilket ger scenen ett flyt som sedan omkullkastas genom Whites övergång till extremt våld. Exley och White binds samman för första gången här genom att visa att de har ett liknande sökande efter rättvisa, även om de uttrycker det på oerhört olika sätt. När Exley helt överger sina frågor om Nite Owl i samband med att han går in till Jones visar det att han inte bara är en karriärist utan bryr sig om att göra positiv skillnad. Whites blinda hat för män som skadar kvinnor har redan återkommit flera gånger i berättelsen, precis som hans egen våldsamhet. Hans ryska roulett med Jones avslöjar däremot hur totalt skoningslös han är och exakt hur långt han är beredd att gå för att skipa sin typ av rättvisa. Publikens hjärnor och känslor engageras genom förhörsscenens upplägg, samtidigt som vi kommer närmare de två huvudkaraktärerna.

Vändningen stakar ut riktningen mot slutet

Förhörsscenen ger kontinuerligt antydningar om vad som kan hända längre fram i berättelsen. Misstänkta må ljuga hela tiden i förhör, men oklarheterna som kvarstår efter just dessa misstänktas död är i slutändan så stora att både Exley och White sätter igång sina egna undersökningar i fallet. Att de tre männen var skyldiga till ett våldsbrott och att det även fanns fabricerade bevis mot dem gjorde att ingen ifrågasatte dessa luckor i fallet. Smith kunde därigenom komma undan med sin komplott, men Exley och White luskar ut denna konspiration till slut.

Att berättelsen kommer ta denna nya riktning efter förhöret går att se berättarmässiga antydningar om i scenen. De misstänktas förvirring över vad Exley frågar om Nite Owl och att de faktiskt avslöjar ett riktigt, grovt brott de har begått är små saker som kan få publiken att ifrågasätta sanningshalten i att det är de förhörda som är ansvariga för Nite Owl. När tittaren senare har alla fakta går det också att se att Smith matar Exley med felaktig info i scenen, vilket också för handlingen i sin nya, konspiratoriska riktning, även om vi som publik inte förstår det förrän senare.

Avslöjar karaktärernas personligheter och psykologi

Denna förhörsscen är ett praktexempel på bra karaktärsarbete. När det gifter sig med det mycket fina skådespelet från alla inblandade får vi en riktigt stark scen. Det är inte bara Exley och White som ges möjlighet att visa upp sin karaktär, även om publiken ges mest information om dem. De olika figurernas drivkrafter och personligheter skiner i scenen, även bland dem som får mindre spelrum. I korta omgångar får vi till exempel se Vincennes bakåtlutade och nonchalanta stil, medan Smith försöker att täcka över sin involvering i Nite Owl genom att driva på Exley med falska bevis och krav på bekännelser.

Däremot är det mycket vi får veta här om Exley och White. Framför allt visar scenen ytterligare pusselbitar till hur den sistnämnde av dem fungerar. White är redan på krigsstigen när han kommer in i rummet, i och med att han tror att de tre männen mördade hans ex-partner Stensland. Vad som senare går att se i denna och även några tidigare scener är en central del som formar vem White är. Hans vrede när han trycker sig in i förhörsrummet och börjar ”skjuta” Jones utgår inte så mycket från Stensland, utan från det våld mot kvinnor som Jones och de två andra visar sig ha utfört. Hans oförmåga att behålla sansen visar sig senare grundas i hans fars mord på hans mamma.

När han berättar sin familjehistoria för sin älskare Lynn Bracken (Kim Basinger) förstår tittaren till slut Buds psykologi. Genom sitt brutala våld mot kvinnomisshandlare och våldtäktsmän försöker han lätta sina skuldkänslor kring sin mammas öde. Kring att han som en liten pojke, fastbunden vid ett element, inte kunde stoppa sin våldsamme far från att slå ihjäl henne. I grund och botten handlar allt i Bud Whites liv om att sona för sin oförmåga att stoppa fadern. Det gör White genom att använda sitt våld för att hjälpa kvinnor i liknande situationer som hans mamma. Han vill helt enkelt bara ha en ny chans att rädda sin mamma.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.