Ikoniska filmscener: Det mästerliga slutet i ”Seven” (1995)

I denna artikelserie utforskar Filmtopps skribenter storartade scener genom filmhistorien och vad som gör dem speciella. Vad gör en specifik plot twist-scen lyckad? Varför sätter en viss film sin landning fulländat i sitt klimax? Hur kan en perfekt öppningsscen se ut?

Tidigare avsnitt: 

• Ikoniska filmscener: Den briljanta öppningssekvensen i ”Drive” (2011)

I dag ska vi undersöka vad som gör att slutet i den emotionellt omskakande ”Seven” binder samman hela filmens narrativ på ett exceptionellt sätt.

*** Spoilervarning utfärdas! ***

Klimaxet i ”Seven” förgör publiken

Fight Club- och Gone Girl-regissören David Finchers Seven (1995) handlar om två nya polispartners som jagar en särskilt brutal seriemördare. Varje offer används av honom som en symbol för en av de sju dödssynderna: frosseri, girighet, lättja, vällust, högmod, avund och vrede. Kriminalarna William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) måste hitta mördaren innan han hinner slutföra sitt verk. Den logiske och lugne Somerset har en vecka kvar till pensionen, medan den hetlevrade unge idealisten Mills och hans fru Tracy (Gwyneth Paltrow) är nyinflyttade till den icke-namngivna amerikanska storstaden.

Efter en middag, tillsammans med Tracy, börjar de två poliserna komma varandra närmare. Den ensamma Tracy träffar Somerset senare, i och med att hon inte känner någon i staden, och avslöjar för honom att hon är gravid och vet inte om hon vill behålla det. Somerset råder henne att inte berätta för sin make om barnet i fall hon skulle välja att göra abort.

Efter fem mord kommer den identitetslöse mördaren (Kevin Spacey), som poliserna kallar John Doe, blodig in på polisstationen och överlämnar sig själv till dem. Han berättar att han ska visa för Somerset och Mills var de sista två dödssynderna – avund och vrede – är. På vägen till platsen förklarar Doe att han har valts ut av Gud till att väcka staden ur sin apati kring all synd som sker där. När en hetsig Mills säger att Does verk inte är extraordinärt och kommer vara bortglömt om två månader svarar Doe att det beror på att Mills inte kan se helheten än.

Det är filmen i stora drag fram till de sista 10,5 minuterna. Allt kommer i en enda lång scen, utöver en avslutande avtoning på en minut. Hela den här sekvensen kommer inkluderas i denna analys av varför slutet i Seven fungerar så väl som det gör.

Referensklipp på YouTube (klimax och avtoning):

Ett byte av miljö som skapar kontrast

När de tre karaktärerna anländer till platsen inspekterar Somerset och Mills den (detta sker i de saknade 1,5 minuterna innan översta YouTube-klippet). Genom detta öde område går det massvis av högspänningsledningar och allt nedanför dessa är livlöst. En förkolnad husbil, en däcklös bil, en död hund. Till och med gräset är gult och ser döende ut.

Att byta miljö från det ständiga regnet i den grå, asfaltsklädda staden till en plats närmare naturen kan verka lite märkligt när saker ska bli som mörkast i berättelsen. Här ligger dock lite av briljansen i Seven. Genom att ta något som förknippas med liv, som en plats närmare naturen och där solen skiner, och sen låta allt ha dött där skapar Fincher ytterligare kopplingar till sin tematik kring den inre mänskliga naturen. När civilisationen möter det naturliga försummas det sistnämnda och kvar blir det vi apatiskt inte orkar bemöda oss att bry oss om. Genom att kontrastera det fasansfulla innehållet med denna miljö och den nedgående solen skapas en paradox i att en plats som skulle kunna vara hoppfull, jämfört med den grå stadsbilden, nu blir en dödens arena.

Plot twisten när paketbilen kommer omkullkastar alla förväntningarna

Att låta lådan med Tracys huvud anlända efter att de redan har kommit dit är ett val som skapade många möjligheter i berättandet som inte hade funnits om de till exempel hade grävt upp henne. Det gör att Somerset blir tvungen att lämna dem, och därmed blir Mills och Doe ensamma så att Doe kan börja trigga och bygga upp vreden inom Mills. Det ökar också spänningen genom att något helt oväntat sker, vilket skapar intresse kring hur det hör ihop med det de tre männen håller på med. När Somerset öppnar paketet tvingar det publiken till samma totala omvärdering av situationen som drabbar karaktärerna. Maktförhållandet mellan karaktärerna har helt skiftat till John Does fördel här, precis som Somerset själv till och med säger rakt ut.

Denna plot twist gör också att det föregående samtalet i bilen mellan Doe och framför allt Mills aktualiseras igen. Det har använts som uppbyggnad till det som börjar när paketbilen dyker upp. Vi som publik förstår att nu ska John Doe visa vad som ska göra hans verk ihågkommet.

Bildlösningar och klippning som kompletterar och höjer berättandet

Det finns aspekter av film som ofta är tänkta att publiken inte ska uppmärksamma helt utan snarare få en undermedveten reaktion av. Detta är fallet med fotot och klippningen i Seven. De är utformade för att fungera sömlöst och förstärka berättandet utan att dra fokus från vad som händer. Fotografen Darius Khondji (Amour, Marty Supreme) och klippare Richard Francis-Bruce (Nyckeln till frihet, Den gröna milen), där den sistnämnde Oscarsnominerades för sin klippning på filmen, gör hela tiden subtila val som knyter an till filmens större tematik.

Kameran håller sitt avstånd i början av scenen med mycket översiktsbilder för att etablera platsen och skapa bildlösningar som har karaktärerna i mer eller mindre helkroppsbilder. Inledande är det bara Doe som ges närbilder. Han är personen som styr skeendet och har kontrollen, även om Somerset och Mills inte än vet hur stort hans övertag är. När Tracys huvud anländer börjar fotot gå närmare in på kriminalarnas ansikten. Det ligger nära Somerset under tiden som han öppnar paketet, men går sedan tillbaka och ökar avståndet lite grann när Mills får reda på vad som har hänt. När Doe avslöjar nyheten för Mills att Tracy var med barn går fotot helt över till närbilder på karaktärerna, där kameran ligger så nära Mills ansikte som den kan. Fotot lämnar närbildskompositionerna först när skottet avfyras. I och med att scenen är på sitt emotionella klimax här är det karaktärernas reaktioner och skådespelarnas prestationer som behöver ges fokus och kameraarbetet anpassar sig efter det.

Klippningen gör ett enastående arbete när det obemärkt för historien framåt. Ett ögonblick av fantastiskt bildberättande och samarbete mellan foto och klippning sker när Somerset säger repliken ”John Doe has the upper hand!”. Omedelbart klipper det till Doe på knä, men kameran filmar honom underifrån, vilket ger honom all makt när vi som publik tvingas att ”titta upp” på honom. Bildkompositionen på Doe ger också antydningar om att syfta tillbaka till något Somerset säger tidigare i filmen: ”If we catch John Doe and he turns out to be the devil, I mean if he's Satan himself, that might live up to our expectations, but he's not the devil. He's just a man”. I den nämnda bilden har nämligen Doe solen rakt bakom huvudet, vilket gör att det vi ser av hans kropp läggs helt i skugga. Framför allt skapar det något som liknar en brinnande, gulskimrande gloria runt hans huvud. Hans uppenbarelse har förvandlats till en mörk gud. Är han Satan själv eller ett förkroppsligande av den ondska som kan existera inom oss människor?

Detta gudomliga sken används återigen på ett extraordinärt sätt vid den emotionella höjdpunkten, i ett ögonblick av total synergi med klippningen. När Mills bestämmer sig för att skjuta Doe klipps en bild in, som är av ”blinka och du missar den”-typen. Det är en ögonblicksbild föreställande en levande Tracy omgiven av ett änglalikt vitt sken. Vi tittare kanske inte ens helt uppfattar bilden, men likt Mills drivs vi över vår känslomässiga tröskel till total förtvivlan, precis innan det första dödande skottet avlossas.

”What’s in the box?” – karaktär, dialog och skådespel

När Fincher ville ha Ned Beatty (Network, Toy Story 3) i rollen som John Doe fick han detta svar från Beatty: ”Jag kan inte spela det här, det här är det ondskefullaste jag någonsin har läst”. Filmen är en påfrestande upplevelse som helhet, men mycket av den kommentaren kan tillskrivas slutets mest kända och ökända passage. En bit av filmhistoria som Fincher och Pitt fick kämpa för att behålla, där Pitt till och med skrev in i sitt kontrakt med filmbolaget att slutet inte fick ändras. Och det är bara att tacka dessa herrar för att, tillsammans med manusförfattaren Andrew Kevin Walker (Super 8, Sleepy Hollow), ha skyddat ett av filmhistoriens mest minnesvärda ögonblick.

David Mills som skriker ”What's in the box?” är något som är omöjligt att komma över. Detta kan tillskrivas en kombination av utmärkt skådespel, effektiv dialog och djup insikt om vilka karaktärerna är. Somersets konstanta lugn raserar helt när han öppnar paketet och ser Tracys huvud. Freeman säljer in denna förlust av kontroll och uppvaknande ur apatin exceptionellt genom Somersets rena skräck kring vad han ser, vilket också visar hur extraordinär situationen är. Detta förhöjs när han slår Doe och det okaraktäristiska agerandet är perfekt hanterat för att visa hur mycket Somerset bryr sig om Mills. Spacey gör John Doe till ondskan själv genom det paradoxala beteendet och talet, som lyckas vara uttryckslöst och triumferande på samma gång. Detta skapar en kontrast med scenens emotionella kärna, Pitts skådespel med sitt ansikte i närbilderna. När John Doe sluter ögonen inför att Mills avrättar honom har Somersets ord ”David. If you kill him, he will win” försäkrat att publiken kommer bli helt förgjorda emotionellt.

För handlingen till sitt tematiskt enda logiska slut

”Seven” är präglad av pessimism om våra förmågor att försvara oss från vår egen egoism, lathet och avtrubbning för vad som händer runt oss. Idéer om samhällets apati återfinns både i Somerset och Doe. Skillnaden är hur de väljer att agera på dessa tankar. Där Somerset erkänner att han motvilligt har blivit en del av denna likgiltighet och helst bara vill fly från den, så använder Doe sitt seriemordsverk för att väcka människorna ur den. De utmanas av Mills idealism och bevarade livsgnista.

Utan det pessimistiska slutet med John Does vinst hade hela filmens budskap och samhällskritik tillintetgjorts. Filmen hade bara blivit en del av den bekväma och slentrianartade apati som den argumenterar emot. Somerset och publiken måste väckas och det kan bara göras genom att beröva dem på Mills, personen som symboliserar kraften mot den meningslösa nihilismen.

Seven blir en filmisk förlängning av Does replik ”wanting people to listen, you can't just tap them on the shoulder anymore. You have to hit them with a sledgehammer, and then you'll notice you've got their strict attention”. Både Somerset och tittaren måste chockas för att kunna agera i enlighet med Somersets egna ord från tidigare i filmen: ”Hell, love costs: it takes effort and work”. Somersets beslut i filmens avtoning, alltså att han ska stanna i staden, gör att ett mycket svagt ljus kan synas i det massiva mörkret. Att hur hopplöst det än ser ut får vi inte ge upp. Eller som Somerset själv uttrycker det i filmens absolut sista replik: ”Ernest Hemingway once wrote, ’The world is a fine place and worth fighting for’. I agree with the second part”.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.