Ikoniska filmscener: När musik blir magi i ”Sinners” (2025)

I denna artikelserie utforskar Filmtopps skribenter storartade scener genom filmhistorien och vad som gör dem speciella. Vad gör en specifik plot twist-scen lyckad? Varför sätter en viss film sin landning fulländat i sitt klimax? Hur kan en perfekt öppningsscen se ut?

Tidigare avsnitt:

• Ikoniska filmscener: Den briljanta öppningssekvensen i ”Drive” (2011)

• Ikoniska filmscener: Det mästerliga slutet i ”Seven” (1995)

Denna gång är det Sinners som vi sätter under luppen och mer specifikt ser vi på vilka aspekter som gör att Sammies stora musikaliska nummer, scenen som filmens produktionsteam gav smeknamnet ”The Surreal Montage”, skapar en av de mest innovativa filmscenerna på länge.

Filmen ”Sinners” går att streama, hyra eller köpa digitalt här.

*** Spoilervarning utfärdas! ***

Sången och dansen i ”Sinners” både förför och hänför

Black Panther- och Creed-regissören Ryan Cooglers Sinners (2025) inleds med en uppsättning av illustrationer som, tillsammans med en voiceover från den hoodoo-praktiserande Annie (Wunmi Mosaku), förklarar att det runtom i världen har funnits tro på att vissa musiker kan göra så sann musik att det tunnar ut gränserna mellan dåtid, nutid och framtid. Dessa grioter – namnet på sådana personer enligt afroamerikanernas huvudsakligt västafrikanska arv – sägs kunna vara en helande kraft för sitt folk, men styrkan i denna magi kan även locka till sig mer illvilliga element.

Efter denna introduktion sätter narrativet igång med att presentera de kriminella bröderna Elijah ”Smoke” och Elias ”Stack” Moore (båda Michael B. Jordan), tillsammans kända som Smokestack-tvillingarna, som år 1932 återvänder till sin hemstad Clarksdale i Mississippideltat efter många år jobbandes för Chicagomaffian. De ska starta en så kallad juke joint, en sorts musik- och danskrog för den lokala afroamerikanska befolkningen. De fixar hjälp från sin lillkusin Sammie (Miles Caton), även kallad Preacherboy i och med att hans far (Saul Williams) är den lokala pastorn. Sammie är en begåvad gitarrist, som helst bara vill spela blues. Hans pappa ser dock denna musik som syndig och att den riskerar att locka till sig ondska. Han vet inte hur rätt han har om att Sammies blues kommer att dra till sig mörka krafter. Dessa närmar sig nämligen, i form av den över tusen år gamle irländske vampyren Remmick (Jack O'Connell).

Smokestack-tvillingarna köper ett gammalt, övergivet sågverk och gör under dagen redo byggnaden för att på kvällen ha sin första ”juke”. Under detta arbete tar de hjälp av Annie, frun Smoke lämnade kvar när han och brodern försvann till Chicago. De återser också Stacks före detta käresta Mary (Hailee Steinfeld), där både attraktion och antagonism finns kvar mellan dem båda. Under kvällens festligheter sker Sammies magiska framträdande, vilket kallar till sig Remmick och leder till att vampyren inleder en belägring av juke jointen. Han längtar efter gemenskap och vill göra byggnadens personal och besökare till vampyrer för att inkludera dem i det kollektiva medvetande som skapas mellan honom och alla hans ”barn”. Remmick är särskilt ute efter Sammie och hans griotkrafter för att återfå kontakten med sitt eget folk av sedan länge döda irländare och deras lika utdöda seder.

Det är informationen som ni behöver, om vad som händer före och efter scenen, för att ha koll på den relevanta kontexten. YouTube-klippet som följer innehåller de totalt 6 minuter och 16 sekunder som denna ikoniska scen sträcker sig över.

Referensklipp:

”I Lied to You” – ett framträdande som är förföriskt medryckande

För att denna scen överhuvudtaget ska fungera behöver den en stark låt som förankrar alltsammans. Utan en sådan kan inte filmskaparna lyckas med att få publiken helt uppslukad i ögonblicket på det sätt som narrativet kräver. Då är det alltid bra att ha filmens prisbelönade svenske kompositör Ludwig Göransson som ett äss i rockärmen. Till denna scen producerade han den slutgiltiga remix-versionen av den sedermera Oscarsnominerade ”I Lied to You”, en sång Göransson anlitade den amerikanske singer-songwritern Raphael Saadiq att utforma tillsammans med honom. När Miles Catons otroliga, mörka stämma sedan adderas finns det bra förutsättningar för att skapa något speciellt.

Med tanke på att bluesen är en central del av filmen är denna scen av största vikt. Det finns något förföriskt med denna musikform, vilket samtliga involverade lyckas fånga med ”I Lied to You”. Framträdandet osar av sensualitet, men på ett sätt som inte drar fokus. Både låten själv och hur den framförs bidrar till att denna passage i Sinners direkt griper tag om publikens uppmärksamhet.

Kamerans rörelser förhöjer magin

När scenen börjar visa hur musiken fångar alla närvarande på ett andligt plan och bryter ner gränserna i tid och rum, alltså de aspekter som ligger bakom namnet ”The Surreal Montage”, är kameraarbetet en avgörande del i vad som hjälper publiken att få en liknande upplevelse som karaktärerna. I vad som ser ut att vara gjort i en tagning flyter kameran genom byggnaden mellan de fysiskt och de själsligt närvarande dansarna och musikerna. I själva verket gjordes scenen i fem tagningar, vilka sedan sattes samman för att upplevas som en. De följsamma, oavbrutna kamerarörelserna gör att vi som publik kan vaggas in i ögonblicket och sen aldrig dras ur det.

Effekten kunde skapas genom användande av Steadicam, en sorts stabiliserad bärbar kamera, för att sedan gå över till en kranåkning när scenen förflyttas utomhus. Den för filmen Oscarsbelönade fotografen Autumn Durald Arkapaw lyckas genom dessa lösningar skapa ett sätt att förmedla vilken monumental händelse som utspelar sig. Att även förstora bildformatet precis när Sammies griotkrafter visar sig och sedan hålla det till det exakta ögonblicket som scenen slutar är ett genialiskt drag för att göra filmtittaren till en del av scenen.

Transporterar publiken till den övernaturliga sidan när den tar över narrativet

Innan scenen har filmen till stor del presenterats som ett drama. Förutom den lilla inledningen med Annies voiceover och en kort scen som introducerar Remmick har det övernaturliga skinit med sin frånvaro. Det ändras efter ”The Surreal Montage”. Det fungerar som en startpunkt för att berättelsen helt vänder och går över till att bli en övernaturlig skräckberättelse.

Genom att scenen återknyter till inledningen, vilket förtydligas ännu mer av att den första delen av Annies voice-over upprepas, visar den att nu finns ingen återvändo. Anden kan inte stoppas tillbaka i flaskan. Att så är fallet accentueras av att scenen slutar på Remmicks glädje över vad han ser, i samband med att han och hans två nyskapade vampyrer anländer. På detta sätt syftar avslutningen dels tillbaka på Annies första voiceovers sista ord ”this gift can bring healing to their communities but it also attracts evil”, men också till när Sammies pastorfar säger ”you keep dancing with the devil... one day he's gonna follow you home”.

Musik som religion, frihetsskapande och kärlek

Denna ikoniska scen förmedlar en stor del av filmens utforskande av musikens potential som en religiös upplevelse av total hänförelse. Framför allt liveframträdandets mässliknande natur, som har kapaciteten att framkalla samma typ av dyrkan som sker på väckelsemöten, är något som Coogler och hans team bakar in i berättandet. Att musiken kan hela, ena och fria människor är centralt för historien. Detta visas med all tydlighet i hur alla i byggnaden förenas i dans och hur den förföriska musiken drar fram de romantiska känslor som finns inom människorna. Till och med Stack och Mary kan inte klara sig undan den euforiska stämningen och syns dansa med varandra, precis efter att de har haft ett spänt samtal.

Musikens styrka och koppling till en gemensam historia sammanfattar karaktären Delta Slim (Delroy Lindo), som är lite av en musikalisk mentor till Sammie, på ett utomordentligt sätt. Först genom orden ”blues wasn't forced on us like that religion. Nah, son, we brought this with us from home. It magic what we do. It's sacred... and big” som sedan byggs vidare på när hans voiceover förmedlar att ”with this here ritual… we heal our people… and we be free”, samtidigt som vi som publik får se den filmiska representationen på hur musikens kraft har bränt ner juke jointen och sprängt bort alla begränsande väggar.

Tematiska grundbulten i en film om kulturellt arv

I ”Sinners” går tankar om en folkgrupps gemensamma kulturella arv in i det mesta som händer i berättelsen. Kultur kan användas som ett samlingsord för en viss människogrupps levnadssätt, men också för att åsyfta samtliga olika konstformer. Bara det faktum att den valda platsen som filmen utspelar sig på är Clarksdale säger något om berättelsen intresse för arv. Det är nämligen i Clarksdale som afroamerikanska musiker satte bluesen till världen. Att det är just bluesen som används i historien är också symboliskt, i och med att den ses som grunden till mer eller mindre all modern musik.

Denna film ser på kultur utifrån båda dess betydelser, men med fokus på den som ett samlingsord för alla konstformer. Den argumenterar för den styrka som går att finna i det gemensamma arvet. Detta är som mest påtagligt i ”The Surreal Montage”-scenen. Där kan vi bevittna det kulturella arvet visuellt och inte bara Sammies utan det är samtliga närvarandes historia som visas. Till och med de kinesiska karaktärerna Grace (Li Jun Li) och Bo (Yao) får sin egen kultur med i scenen genom att de åtföljs av bland annat en kinesisk vattenärmsdansare. Till och med Remmick vill knyta an till sitt arv och gemenskapen det ger, vilket lyser i ögonen på honom när han ser den nedbrunna juke jointen och förstår att det här är hans möjlighet hitta tillbaka till de sina från det förflutna. Sinners, och särskilt denna scen, blickar djupt in i det viktiga i att värna om sitt kulturella arvs kraft och betydelse.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.