Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Smile (2022)

Smile (2022)

  • 1 tim 55 min
  • Skräck
Mimi Dahlén | Recension
30 september 2022
Mimi Dahlén | Recension
30 september 2022

Ett gott skratt förlänger livet... Eller?

Den bästa skräckisen är den som får en att ifrågasätta sin egen rationalitet. "Smile" gör just det.

  • Skapare:
    Parker Finn
  • I rollerna:
    Sosie Bacon, Kyle Gallner, Caitlin Stasey m.fl.

Det är när de okända regissörerna debuterar på bioduken som man måste passa sig. Man vet aldrig vad man kan förvänta sig och det kunde inte stämma in bättre än på just skräckgenren. Med M. Night Shyamalan lurar alltid en hjärnskrynklande plot twist och man kan lita på sölig blodfest i alla Saw-filmerna. Nykomlingen Parker Finn smög sig in som en vålnad i natten med obehagliga Smile som bjuder på hela skräckspektrumet, från kokande psykos till jump scares i stadiga skurar. Den som går och ser filmen på bio kommer lämna salongen med ett leende på läpparna.

Om man har otur.

Psykologens värsta mardröm är här

Rose Cotter (Sosie Bacon) är en eldsjäl som brinner för att hjälpa sina patienter på psykavdelningen, vilket skulle vara en legitim orsak att traska in i väggen för. Det är just det som hennes omgivning tror att hon har gjort och som man själv i sitt trygga biosäte intalas är vad som händer när något ondskefullt börjar hemsöka henne. Allt börjar med en skräckslagen patient som med ett brett leende tar livet av sig framför Rose. Bilden av den blodiga incidenten bränner sig fast på hennes hornhinna, men det är inte det enda som klamrar sig kvar. Någonting följer efter Rose, någonting leende, och det kommer närmare.

Smile
Foto: Paramount Pictures.

Smile kunde ha varit det bästa av skräckgenrens onekligen största nischer: billiga jump scares eller smygande obehag. Den är istället en förvirrande blandning av båda som lämnar mig med begäret efter mer. Den psykologiska terrorn var inte riktigt så under huden som den kunde ha varit, trots långa sekvenser tomma på innehåll av värde. Förutom den första scenen med patienten som startade Roses helvetesresa så lunkar en stor del av filmen på i relativ tystnad, förmodligen för att dra ut tittaren på stolskanten, men dessa scener får ingen payoff. Som genom en knapptryckning går Rose från en sympatisk och rationell karaktär som faktiskt ingjuter lite hopp om att hon inte kommer sluta i en snörvlande, svamlande röra som så många hjältinnor innan henne, men ack. Alla skräckhjältinnor skall den vägen vandra.

Smile
Foto: Paramount Pictures.

Smygande med risk för spridda jump scares

 

På den ljusa sidan så lyckas dessa märkligt innehållslösa scener tillsammans med de hårdfasta bevisen (läs: ond, bråd död) få mig att undra vad som egentligen försiggår. Och är inte det hela poängen? Är hon galen? Är det ett spöke? Och viktigast av allt, kommer det att följa med mig hem efter eftertexterna rullat klart?

Det är de få men stadigt utspridda genuina skräckmomenten som gör Smile till en upplevelse som kommer att hänga kvar länge. Jump scarsen kunde ha varit fler men de är förödande fantasifulla utan att innehålla billiga tricks. Som nämnt, regissören Parker Finn dök upp som en oförutsägbar joker och som trailern visar har han uppenbarligen hela ärmen full av makabra tricks för att ge publiken mardrömmar. 

I slutändan är Smile en hög med otäcka pusselbitar från olika pussel. Något obalanserad i spänningen och utvecklingen men med några riktigt ruggiga scener som gör mödan värt det. Det råder absolut inga tvivel om att åtminstone första mötet med patienten kommer att bli ikonisk.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL