Love. Wedding. Repeat (2020)

Här har vi ännu en dussinkomedi med romantiska undertoner. Regissören Dean Craigs film Love. Wedding. Repeat, där ett kaosartat bröllop står i fokus, försöker på ett förenklat sätt visa hur mycket slumpen faktiskt påverkar våra liv. Här handlar det om vilka ödesdigra konsekvenser en slumpmässig ändring av bordsplaceringen kan få för några av bröllopsgästerna.

Precis som titeln på filmen antyder, påvisas detta genom att vi får uppleva två alternativa versioner av bröllopsdagen - en där utfallet blir si, och en där det blir så. Jag tror verkligen att slumpen styr mer än vad vi ibland vågar tro, men det är ingen insikt som filmen på ett övertygande sätt förmedlar. Retroaktivt verkar istället upplägget mest ha fått filmen att bli sentimental. 

MER LÄSNING:
De bästa filmerna på Netflix 2020
Senaste nytt på Netflix

Upplagt för bisarra situationer.

Det är ett brett galleri av karaktärer som vi får följa. Dessvärre är det ingen som sticker ut och åstadkommer något minnesvärt. Jag tänker på de bättre romantiska komedierna, exempelvis När Harry träffade Sally... (1989), Notting Hill (1999), Love Actually (2003) och Long Shot (2019), och vilka utsökta, charmiga rollprestationer som återfinns i var och en av dem. Men i Craigs nya Netflix-film är samtliga rätt beigea – de har lite karisma och ingen vidare dialog att jobba med. 

Huvudrollen görs av Sam Claflin, som var riktigt obehaglig i nattsvarta The Nightingale (2018). Han spelar brudens brorsa och får en viktig roll under hennes viktigaste dag. Dels måste han hålla hennes kokainstinne expojkvän under uppsikt, som dykt upp oinbjuden för att deklarera sin kärlek till henne, och dels försöker han få till det med en kvinna som han gick miste om några år tidigare, samtidigt som hans eget ex ställer till det med sin nya, penisfixerade pojkvän. 

Det är som upplagt för bisarra situationer. Så blir det också, men det är uddlöst och det känns aldrig som att något står på spel. Jag skrattade inte en enda gång, även om det i filmen uppstår flera på ytan roliga situationer. Exempelvis att Jack (Claflin) blir avbruten i sina försök att närma sig sin kärlek av en påfrestande tråkmåns med kilt. Eller att Jacks nära vän, en aspirerande skådespelare, försöker imponera på en känd italiensk regissör som också närvarar vid bröllopet. Det är situationer som i rätt händer skulle kunna bli riktigt skrattframkallande. I filmens fall är dessvärre dialogen och insatserna från skådespelarna så pass undermåliga att detta inte sker. 

MER LÄSNING:
15 Svenska romantiska filmer du måste se
10 romantiska komedier att njuta av!

Enkla genvägar tas.

Allt utspelas i ett somrigt Italien på en oemotståndligt vacker herrgård - ett sceneri som lämpar sig ypperligt för en romantisk komedi. Men även om miljön är tilltalande är detta ingen film som jag kan rekommendera. Karaktärerna är trista, dialogen likaså, och filmens tvist visar sig inte vara något annat än en enkel genväg för att visa hur det mesta i själva verket styrs av slumpen.

Jag fattar poängen filmskaparna vill göra, men med detta tillvägagångssätt gör de det väldigt lätt för sig. Filmens klimax är därför inte övertygande, utan får istället ses som sentimentalt.