Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)
Marvels nät av galenskap spinner vidare mot nya världar och hjältar
Från Spider-Man: No Way Home till Doctor Stranges nästa förryckta äventyr - ur askan och in i elden!
Vi har kommit till en punkt i Marvels storhetstid när man måste fråga sig: "Vad är verkligt egentligen?". Av alla femtioelva nyöppnade universum och superhjältekopior, vilka är de äkta? Vem är vår Captain America? Vilket söndermanglat New York är samma New York vi har sett attackeras hundratals gånger och som mirakulöst överlevt? Svaret är rätt och slätt: det spelar ingen roll längre. Försöker man binda samman prickarna kommer man bara hitta plotholes och näsblod och det är aldrig kul. Så istället, luta dig tillbaka och låt galenskapen i Doctor Strange in the Multiverse of Madness gräva förvirringshålet ännu djupare. Kom igen, det blir kul!
I Doctor Stranges (Benedict Cumberbatch) andra självbetitlade film är det en nedslagen magiker vi möter. Efter kriget med Thanos och förlusten av sin livs kärlek försöker Strange hitta tillbaka till motivationen som gjorde honom till en hjälte, och chansen slänger sig plattfall framför honom i formen av America Chavez (Xochitl Gomez). Hon besitter kanske universums (alla universums? Fråga inte) mäktigaste krafter vilket har gjort henne till en måltavla för en annan förtvivlad superhjälte: Wanda Maximoff, eller Scarlet Witch (Elizabeth Olsen). Ett kaos på alla fysiska och metafysiska plan öppnar upp sig när Doctor Strange svär att beskydda America från en häxa som är beredd att göra allt för att få tillbaka det hon har förlorat.
För att klara av en annan obligatoriska fråga man alltid måste ställa sig innan man ser en Marvelfilm: Måste man ha sett alla föregående filmer och serier? Ja, oh ja. Jag vill inte ens tänka på härdsmältan en oinvigd hade genomlidit av Multiverse of Madness. För att verkligen uppskatta en annars kalabalikartad film som denna så måste man vara lite insatt i "storyn so far". Framförallt måste man ha sett Wanda Maximoffs egen miniserie WandaVision (2021) för att förstå hur långt hennes karaktär har fallit. Hon är inte ännu en skurk i ledet, hon är en superhjälte som har slagit slint. Hennes berättelse är en av de mest intrikata och hjärtekrossande i Marvel vilket gör hennes strid mot Doctor Strange så hypnotiserande att bevittna. För en gång i tiden så hejade man på henne, och det gör man fortfarande, även om hon lämnar förödelse bakom sig.
Doctor Strange och Wanda är två skadade själar på varsin sida om en krackelerad spegel. Båda två har makten att förgöra, båda två har skäl att göra det. De är varandras paralleller som måste spela ut varandra för att avgöra alla universums öde.
När megastudion berättade att "Multiverse of Madness" skulle bli deras första skräckfilm så var det nog många som höjde på ögonbrynen. Om nu några utspridda jumpscares och röda ögon räknas som skräck så visst, det är en skräck. Men filmen är inte läskig eller ens obehaglig vilket den kunde ha blivit om Sam Raimi, som ändå har regisserat Drag Me to Hell (2009) och flertalet zombierullar, vågat skruva till Wandas krossade hjärta ännu mer eller om någon av Doctor Stranges onda "jag" hade fått balla ut totalt. Det finns några sekvenser som på någon vänster kan klassas som body horror när några bekanta ansikten får gå särskilt grymma öden till mötes men det görs med Marvels sedvanliga, trygga humor och lämnar inga bestående men för livet.
För att vara en film som vågar ha "galenskap" i titeln så är Doctor Stranges andra film förvånansvärt ofarlig. Levererade den några WFT-moments? Ja, men inte alls många nog för att rättfärdiga namnet. Med två av Marvels mäktigaste magiker och gränslösa universum - det här var en chans att verkligen spåra ut. Jag respekterar att Raimi valde att fokusera på Wandas respektive Stranges interna resor men en kan inte låta bli att sukta efter lite mer galenskap, lite mer WTF. Nu har vi ju dock lärt oss att Marvel satsar på det långa spelet och precis som Avengers: Endgame (2019) kommer den här nya eran med all säkerhet bygga upp för en final som filmhistorien aldrig tidigare har skådat.
Om man ska placera "Multiverse of Madness" någonstans på skalan av alla hittills utkomma filmer så hamnar den dessvärre, och totalt oväntat, på mellanmjölkens sida av mittenstrecket. Det är i den här recensentens åsikt att Marvel har börjat gräva sin egen grav i och med deras nya era av flera universum. Varje film måste toppa den föregående med större gästframträdanden från andra världar, mer chockerade plot twists och ännu större haktappande effekter. Jag lämnade i biosalongen och fann mig själv nästan besviken att Kapten Picard inte dök upp för det är verkligen något sådant stort Marvel måste göra för att hålla sig på ribban de själva har satt upp. Självfallet dök det upp en hel del bekanta karaktärer från Marvels andra serier och världar, men efter den totala kulturella chocken som var Spider-Man: No Way Home (2021) så kommer det krävas ett framträdande av numer pensionerade och nergrävda Wolverine för att fansens törst ska släckas.
"Doctor Strange in the Multiverse of Madness" är en välskriven berättelse med samma fantastiska effekter som förtjänade den första filmen en Oscarsnominering. Ett plus i kanten är den pampiga musiken skriven av ingen mindre än Danny Elfman som har komponerat Tim Burtons skruvade värld. Berättelsen om hur även två av de mäktigaste hjältarna kan gå sönder är träffsäker men lever inte upp till sitt eget rykte som varken skräck eller överdrivet galen. Trots det så helt enkelt måste den ses, allra helst på bio för att framkalla åksjukan och de spruckna trumhinnorna alla bra superhjältefilmerna framkallar nu för tiden. Kom igen, det blir kul!