Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Benedetta (2021)

Benedetta (2021)

  • 2 tim 11 min
  • Drama
Mimi Dahlén | Recension
21 november 2021
Mimi Dahlén | Recension
21 november 2021

Ett heligt dräbbel

Paul Verhoevens nya drama "Benedetta" är en en tunn gestaltning av kvinnlig sexualitet och religion.

  • Regi:
    Paul Verhoeven
  • Manus:
    David Birke, Paul Verhoeven, Judith C. Brown
  • I rollerna:
    Virginie Efira, Daphne Patakia, Charlotte Rampling m.fl.

Stockholms Filmfestival har nått sitt slut och vilken blandad påse det var. Årets tema var "Motherhood" i alla dess tolkningar. Uppenbarligen var ordet inget benhårt krav för de deltagande eftersom den nya James Bond-filmen var ett av de största namnen, ett sedvanligt men välkommet trick för att locka den breda publiken. Hur den elegante maskulinitetsikonen kopplar till mödraskap är en roande och filosofisk fråga som kan diskuteras i oändlighet. Eller inte.

En desto bokstavligare men ändock finurlig tolkning på temat är Paul Verhoevens drama Benedetta. Ärrad av samtida kulturfenomen trodde jag vid första anblick av postern att det var en origin story till James Wans The Nun och för att vara helt ärlig - det hade suttit bättre. Denna franska utforskning av relationen mellan kvinnlig sexualitet och religion lämnade en sur eftersmak som ingen påstådd tes kan försvara.

Benedetta (Virginie Efira) överlämnas som ung till ett kloster, en stor ära för alla gudfruktiga flickor i 1600-talets Europa. Hon har en besynnerlig relation till jungfru Maria och hennes käraste ägodel är en liten statyett av helgonet. Genom henne, och senare av en annan viss långhårig herre, påstår hon sig få visioner och kunna utföra mirakel. Bemött av misstro växer hon upp innanför klostrets väggar där hon inte vill något hellre än att vara en god hustru till Kristus själv. När den oförutsägbara och vilda Bartolomea (Daphne Patakia) flyttar in är dock deras omättliga törst efter varandra obestridlig och deras relation skakar hela det katolska samfundet.

Redan under de första minuterna presenteras de tre huvudfaktorerna som kommer följa med resten av speltiden: Pengar, sex och egoism. Det ska sägas att hur tarvligt filmen än behandlar de två eftersläntrande ämnena så gör den ett bra jobb med att porträttera girighetens och pengarnas roll inom religion som gärna kunde ha tagits längre. 

Kommer aldrig in på djupet

Benedetta är baserad verkliga händelser och nunnan med samma namn har studerats i både film och böcker. Verhoeven är inte främmande för hudnära ämnen så att han tog sig an denna besynnerliga berättelse är inte konstigt. Han har tidigare regisserat lika explicita porträtteringar av kvinnor i Basic Instinct (1992) och Elle (2016). Dessa titlar har dock en "edge" och psykologisk (psykotisk?) underton som inte kommer fram lika väl i Benedetta. Benedetta är en otroligt intressant karaktär med sitt subtila maktbegär och änglaansikte, men varje gång risken finns att vi kommer henne på djupet så vips! Kläderna åker av.

Benedetta (2021)
Foto: SBS Productions

Det är inte första och definitivt inte sista gången en film om en fascinerande kvinna kastas i stöpet för att ge rum åt nakenhet och sex. För visso är religion och sex tätt sammanknutna, men det innebär inte att en kvinna måste vara naken för att filmen ska vara sevärd. 

I Verhoevens fall är det för mycket som brister för att jag skulle ta handlingen seriöst. Dialogen är stötvis krystad och märklig, något som jag anar ska addera till historiens märklighet. Framförallt så plattas handlingen ut för att ge plats åt de mer svettiga scenerna. Konflikten trappas aldrig upp till den grad den förtjänade vilket är en synd (pun intended). 

Om till och med James Bond har en mer djupgående handling, då vet man att något är lurt. Men för all del, att maskera mjukporr som religiös och dramatisk festivalfilm är inget nytt. Benedetta är inte ett bottenskrap men jag ser fram emot nästa tolkning som kanske har lite mer kött på benen (och kläder på kroppen).

Mer läsning: