Barndomsfavoriter: Håller ”Jafars återkomst” idag?

I dagens Barndomsfavoriter har jag dykt ner i den arabiska natten, gnuggat lampor tills skinnet frätt och raggat på vackra sultan-döttrar. Jag har sett om en av mina favoritfilmer från barndomens vagga, uppföljaren till Disney-klassikern Aladdin, Jafars återkomst. Filmen var den första långfilmen av Disney som var en s.k. direct to video – dvs. att den inte fick någon biopremiär alls. 

Min relation till ”Jafars återkomst”

Det finns få, men fundamentala sanningar i den lilla klick av kultur som är kommersiell film. En av dessa är att Walt Disneys animerade klassiker från 90-talet är så gott som felfria. Jag menar, det finns en anledning till att det är just uppföljaren, Jafars återkomst, jag väljer att dissekera i den här textserien och inte originalet. Frågan om första Aladdin håller blir befängd, alla och deras mormor vet att gatupojkens cinematiska debut är en animerad klassiker av högsta klass. Med detta sagt så måste jag lätta mitt samvete.

Det smärtar mig lite att erkänna, men jag vill minnas att jag tyckte Jafars återkomst var klart överlägsen originalet. Jag minns en mer actionpackad och rättfram film som dessutom var pepprad med bättre musik än originalet. Givetvis hade första filmen en given plats i mitt hjärta, men tvåan hade något alldeles särskilt. 

Temu-Aladdin, är det du?

Vad mina barnögon såg: Initialt såg jag inte någon skillnad på animationsklassen mellan första och andra filmen. Mina ettriga, små ögon var helt enkelt inte programmerade för att leta efter sådant. Det enda jag minns att jag tyckte var av lägre kvalitet var att Aladdins matta saknade lite detaljer, men det var inget som förtärde upplevelsen.

Vuxenblickens dom: Oj! Jafars återkomst stinker själlös massproduktion lång väg. Filmen är, som sagt, Disneys första produktion att helt och hållet skippa biopremiär och det syns. Produktionen outsoursades till två mindre team, Walt Disney Animation Australia och Japan, vilka främst arbetade med tv-serier. Resultatet är en billig look och ett cinematiskt språk som är ganska basic. Det märks lång väg att Musse & Co hade en prio här: generera största möjliga vinst till minsta möjliga ansträngning, ett genomgående tema gällande många Disney-uppföljare. 

Iago, filmens MVP

Vad mina barnögon såg: Att den småaktiga, kraxiga och självbelåtna side-kicken Iago återvände från första filmen gjorde mig genuint upprörd. Han var ju ondskan själv. Jafars gapiga kompanjon, vars ständiga utbrott kontrasterades i hans mästares kyliga attityd, kändes fullständigt omöjlig att relatera till. Därför minns jag det som extra starkt att filmen faktiskt tvingade mig att sympatisera lite med den urusla skatan. Hans försök till gottgörelse och hans rädsla inför Jafar funkade kanon på mig. 

Vuxenblickens dom: Här lyckas Jafars återkomst. Det är egentligen det enda försöket till karaktärsutveckling filmen ger sig på och det lyckas. Alla andra karaktärer står still i originalets dramaturgiska gropar. Aladdin är fortfarande godhjärtad, men är osäker och ljuger. Jasmin är fortfarande stark, men hela hennes roll i berättelsen är helt beroende av Aladdin och Anden är, som bekant, redan fri och vår skurk är hämndlysten och inte mycket mer. Iago är den enda karaktär som utvecklas och gör det faktiskt rätt hjärtligt.

Överlägsna sånger?

Vad mina barnögon såg: Sångerna i Jafars återkomst skickade elektriska vibrationer genom min undernärda kroppshydda. Iagos cyniska diss mot amour i "Bara glöm kärleken" var störtskön för en parvel vars existens ständigt hotades av tjejbaciller. Andens comeback-dänga "Det finns inget bättre än att ha en vän" var en triumferande hyllning till vänskap och Jafars diaboliska "Du är nummer två" var en läskig och komisk uppvisning av hans gränslösa makt. Sångerna var genomgående kanon i Jafars återkomst.

Vuxenblickens dom: Nog är sångerna fortfarande skoj, även med vuxna öron. Det är svårt att misslyckas med sångröster som Dan Ekborg, Peter Jöback, Anders Öjebo och Myrra Malmberg, som alla återvänder och tonsätter sina karaktärer från första filmen. I synnerhet "Du är nummer två" är väldigt rolig, trots några fullständigt obegripligt översatta fraser, och övriga sånger är "good enough". 

Domen: håller ”Jafars återkomst” idag?

Det enkla svaret är: nej. Jafar återkomst är en småkul, men platt, uppföljare som verkligen hade behövt Musse Piggs fulla uppmärksamhet. Den är slappt skriven (med undantag för Iago) och upprepar i princip samma story-beats från originalet men på ett avsevärt ytligare plan. Sångerna är skoj och röstskådespeleriet är kanon, men i slutändan är Jafars återkomst en ganska själlös uppföljare vars existensberättigande enbart stavas stålar.

Mer från artikelserien:

• Barndomsfavoriter: Håller ”The Mighty Ducks” idag?
• Barndomsfavoriter: Håller ”Space Jam” idag?
• Barndomsfavoriter: Håller ”Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren” idag?
• Barndomsfavoriter: Håller ”Hajen 2” idag?
• Barndomsfavoriter: håller ”Rocky 4” idag?

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.