Barndomsfavoriter: Håller ”The Mighty Ducks” idag?
”Quackar” fortfarande ankorna hela vägen in i hjärtat?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför tvn i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller svettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de i dag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Artikelserien "barndomsfavoriter" fortsätter att rota runt i Disney+ allra mest nostalgiska hörn. Idag har det blivit dags för en riktig barndomspärla: The Mighty Ducks från 1992. I huvudrollen ser vi Emilio Estevez och bakom kameran står Stephen Herek!
Min relation till ”The Mighty Ducks”
I mitt barndomshem var sport en högt stående valuta. Min kära far är född och uppvuxen i bruksorten Åtvidaberg, mitt i de östgötska skogarna, och där var valet enkelt: sporta eller försvinn i ner i jantelagens oändliga ocean av grå, oformlig massa. Pappa blev en sport-fanatiker helt enkelt.
Undertecknad har aldrig varit någon idrottare eller mer intresserad än gemene man, med undantag för ett och annat Hockey-VM så har glöden varit förhållandevis svalt. Men med film och spel som katalysator har jag stundtals blivit riktigt förtjust. Min inkörsport till idrottsfilm var Disneys The Mighty Ducks. Plötsligt förstod jag charmen i ett brännande slagskott och kände påslaget av adrenalin som en mustig tackling kunde generera.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!
Fulton Reed – coolaste ankan i dammen
Vad mina barnögon såg: vilken dunderfrän lirare den stenhårda giganten Fulton Reed var. En potent kombination av stoisk coolhet och respektingivande fysik gick samman för att vinna mitt barnsliga sinnes respekt. En fåordig bjässe vars slagskott bränner hål på hockeymålets nät – det var min sorts gosse, det! Reed bjöd på coolhet och en riklig dos humor som passade mig som ankan i dammen.
Vuxenblickens dom: nog underhåller Elden Hensons gestaltning av den icke skridsko-dugliga jätten fortfarande. Breakfast Club-flirtandet doftar kanske lite väl fränt och men humorn är fortfarande befriande dum. Att den unge pågens råstyrka är att jämföra med Herkules på steroider skänker The Mighty Ducks en härlig dos humor som angränsar ren absurditet. Reed, du är fortfarande coolast i stan.
Nagelbitande hockeymatcher
Vad mina barnögon såg: jag minns svett, tårar och en del näsblod. Jag drar mig till minnes stående ovationer i soffan och kläder som kastas mot TV-rutan i ren affekt. Hockeymatcherna drev mitt stackars barnasinne ner längst vansinnets ravin. Nagelbanden sved av tändernas ständiga och neurotiska tuggande, The Mighty Ducks var en tvättäkta nagelbitare!
Vuxenblickens dom: kanske är det vuxenlivets ständiga farthinder och knäckande motgångar som filat ner mitt barndoms skimmer, men speciellt spännande kan nog ingen myndig människa anklaga The Mighty Ducks för att vara. Det är så sockersött och maniskt nära barnfilmsmallen från början till slut att min puls knappt reagerar, men spektaklet är injicerat med ett så varmt bultande hjärta att det inte bekommer mig nämnvärt.
Älskvärda kidz
Vad mina barnögon såg: undertecknad tillhörde sannerligen den skräddarsydda målgruppen The Mighty Ducks tog sikte på och hela äventyret fick jag leva ut genom ett gäng älskvärda ungars ögon. Arketyperna satt som ett slagskott i pannan och det var enkelt att spegla sig i barnens sportsliga och vardagliga fadäser. Särskilt älskade jag Charlie, gruppens bultande hjärta och stadiga pathos. The Mighty Ducks var ett älskvärt gäng!
Vuxenblickens dom: en del daterad humor till trots så funkar The Mighty Ducks gäng med fumliga barnatleter fortfarande. Tack vare väl balanserade insatser från barnskådespelarna ges jag till slut inget val än att kapitulera. Är det ett sliskigt porträtt som spelar på våra fördomar genom trötta och generiska arketyper? Ja, visst, men den närmast radioaktiva charmen från skådespelarna lyckas ändå att nå fram.
Domen: håller The Mighty Ducks idag?
”The Mighty Ducks” må vara en sliskigt kalorifattig måltid men som mot all förmodan ändå lyckas cross-checka sig genom mina vuxna cynismer. Är coach Bombays karaktärsresa från rattfyllerist (!) och självcentrerad mupp till ödmjuk "go gubbe" förutsägbar och trött? Ja, självklart, men det är också the name of the game! Kalla mig bländad av nostalgi men ”The Mighty Ducks” var en gemytlig återtitt!