Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Sök Stäng sök
Wisting

Wisting (säsong 3)

  • 4x45 min
  • Deckare
  • Viaplay
Mimi Dahlén | Recension
10 april 2022
Mimi Dahlén | Recension
10 april 2022

Den norska småstadspolisen och FBI återförenas

Wisting kämpar för att hålla första säsongens standard när vi återvänder till Larvik. Dessvärre finner han det svårt att fylla sina egna, gigantiska fotspår.

  • Skapare:
    Trygve Allister Diesen
  • I rollerna:
    Sven Nording, Carrie-Anne Moss, Thea Green Lundberg

I ännu en säsong välsignar polisdetektiven William Wisting (Sven Nordin) oss med sin kraftiga haka i tv-rutan. I två säsonger har vi bekantat oss med han och hans familj, både i det privata livet och på stationen. Förra säsongen kastade en mörk skugga över deras vardag när jakten på en mördare slutade med att poliserna förlorade en av sina egna. Plötsligt var insatserna högre än någon var beredd på och som tittare ville man inget hellre än ren och skär hämnd skulle utdelas. Om upplösningen släckte blodtörsten, det är en annan fråga.

Tredje säsongen börjar stark. Det är något så outhärdligt banalt och fantasilöst att säga men jag vill påstå att när ett avsågat huvud hittas uppstucket på en påle mitt på ett torg inom de tio första sekunderna så kommer frasen till rätta. 

När huvudet tillhörande en ung, utländsk flicka hittas spretar misstankarna åt alla riktningar. Är det högerextremisterna som tapetserar bondgården med norska flaggan? Eller ska man tro deras fasta åsikt att det är islamister ute efter hämnd? Sällan är det så enkelt så som man hoppas och polisen i den lilla staden Larvik förstår snart att det är något mycket större som sker under ytan när FBI-agenten Maggie Griffin (Carrie-Anne Moss) återvänder för att bistå i utredningen. 

Det finns polisserier med religiöst trogna följarskaror som håller på i flera säsonger för att de är mer än bara groteska fall och fyndiga mysterium. I Dexter (2006) underhåller de kufiska poliserna lika mycket som de egendomliga mördarna och vem kan höra ordet Bron (2011) utan att maniskt recitera "Saga Norén, länskrim, Malmö" för sig själv? Dessa serier har återkommande karaktärer som man både älskar och hatar med passion vilket håller berättelsen flytande genom ond, bråd död och kanske någon säsong för mycket (jag tittar på dig, Dexter).

Håller med nöd och näppe intresset vid liv

Wisting saknar sådana karaktärer. Jag försöker intala mig själv att Wisting är råbarkad och cool men sanningen är att det bara är en lättsåld fasad på affischer. Varken han eller någon av de andra karaktärerna har personlighet intressantare än rostat bröd vilket gör även fyra avsnitt förtvivlat utdragna. Tryck ner dem alla i varsin potatissäck och be dem fortsätta skådespela så skulle ingen se skillnad på dem. Lägg till på det plastiga repliker och diffusa motiv så har vi en deckare som med nöd och näppe håller intresset vid liv. Hade det inte varit för de där tio första sekunderna som satte teet i halsen så hade jag kämpat med att hitta en anledning att se vidare.

Det verkar dessvärre som att Wisting följer den vedertagna trenden och tappar sitt underhållsvärde för varje säsong. Tredje säsongen är definitivt inte något som kommer hamna i deckarhistorieböckerna men den är lättsmält (hur lättsmält nu en rå deckare kan vara) om du har några timmar att slå ihjäl. Hela säsongen finns nu på Viaplay.

 

NÄSTA ARTIKEL