Glaciär (2021)
Deckarjätten tar ett kliv in i filmens värld.
Det är inte första gången Läckbergs verk syns i tv-rutan, men hennes senaste manus skiljer sig starkt från detektivgenren hon gjort sig ett namn inom – och det är faktiskt till det bättre.
MER LÄSNING: Nya svenska filmer och serier 2021
I en inte allt för avlägsen framtid härjar ett virus som utplånat halva mänskligheten. Viruset sprider sig via kroppsberöring, så de kvarlevande människorna har tvingats in i total isolering från varandra. På ett glamoröst hotell i Stockholm bor några av överlevarna i steril lyx. Deras liv är schemalagda efter bartider, gymtider och mattider för att hålla dem så långt ifrån varandra som möjligt, för deras egen överlevnads skull.
Men vad är det egentligen för liv?
Den frågan ställer sig Anna (Lena Endre) och Erik (Alexander Karim), två boende på hotellet. Av ödets nyck möter de varandra i hotellköket och börjar hålla kontakten genom walkie-talkies. Behovet av att träffa en annan människa växer till något okontrollerbart och deras vägar att nå till varandra blir farligare och farligare.
VIDARE LÄSNING: Camilla Läckbergs filmer och serier
Hur kommer det sluta när väggarna mellan dem bara blir tunnare?
Om du är bekant med Camilla Läckberg så vet du hur hennes verk brukar se ut. Det är mörkt, det är spännande, det är kargt. De är allt Glaciär inte är. Filmen, som är skriven av Läckberg och regisserad av Baker Karim, fångar in en sådan rå mänsklighet mellan fyra väggar att jag ibland glömde bort att det är en fiktiv berättelse och inte något dokumentärt.
Både Endre och Karim skiner i sina roller. Alla kan vi nog känna igen oss i Annas ångest och Eriks tvivel, speciellt med tanke på att världen de genomlider är allt för lik vår egen. Det råder inga tvivel om att filmen kom precis när den behövdes. Det är en berättelse som med endast två själar förkroppsligar de där känslorna vi har inom oss, som inte alltid får utrymme i denna isolering vi lever i. Rädslan, ilskan, glädjen, nyfikenheten, ensamheten.
Det är inte en kärlekshistoria om två människor, det är en kärlekshistoria om mänskligheten.
Om filmen kan klassas som en katastroffilm så är den tämligen unik. Det finns inga zombies, inget blod, ingenting genren vanligtvis bjuder på. Glaciär är en vacker och sällsam tolkning på apokalypsen, som trots sin lågmäldhet brygger en annan sorts spänning.
Läckbergs manus är välskrivet och Karims kreativa öga har skapat något unikt för genren. Tillsammans har de ingjutit en annalkande katastrof i de minsta företeelserna, vilket inte är något mindre än fantastiskt. Deras samarbete är ett välbehövligt tillskott som verkligen behövdes för att väcka liv i en uttjatad genre.
INTERVJU: Camilla Läckberg om Lyckoviken