Intervju: Camilla Läckberg om Lyckoviken och Bad Flamingo

Intervju: Camilla Läckberg om Lyckoviken

  • Viaplay
Filmtopp
Axel Diedrichs | Intervju
23 oktober 2020
Filmtopp
Axel Diedrichs | Intervju
23 oktober 2020

"Stockholm är inte mitt Sverige."

Camilla Läckbergs såpa "Lyckoviken" med Martin Stenmarck och Disa Östrand finns nu att se på Viaplay. Filmtopps redaktör Axel Diedrichs träffade Camilla i Stockholm för att prata närmare om hennes första serieproduktion, hur det varit att kliva ifrån det litterära skrivandet, det som är viktigt att tänka på när man bygger upp ett fiktivt universum, vad som gör den perfekta såpan och varifrån hon fått sin detaljrikedom. Camilla berättar även om hur det var att stjäla Alex Schulmans rampljus på inspelningen av "The Triangle of Sadness".

Camilla Läckberg
Camilla Läckberg. Foto: Axel Diedrichs/Filmtopp Media.

I Camilla Läckbergs Viaplayserie "Lyckoviken" återvänder polisen Johanna till sin hemort Hammarvik där en mördare skakat om stadens annars idylliska omgivning. I huvudrollerna ser vi Disa Östrand och Martin Stenmarck. Tittaren får ryckas med i "drama på speed", som Camilla själv beskriver sin moderna såpa.

"Man har en deal med tittaren."

Med "Lyckoviken" har Camilla för första gången i sin karriär varit med och utvecklat sin egen serie.

Hur har din roll sett ut i formandet av manuset? 

– Vad gäller vem som skrivit det fysiska manuset vill jag vara jättetydlig med att det varit två andra författare, Jessika Jankert och Lovisa Löwhagen. Jag har målat upp universumet, skapat karaktärerna och dragit de stora dramaturgiska bågarna. Sedan har vi haft workshops ihop och jag har gett notes på utkast, men det är inte jag som skrivit det faktiska manuset. En viktig distinktion.

Vad är viktigt för dig när du bygger en arena, som den vi ser här?

– Lyckoviken var ganska tydlig för mig från början. Givetvis är staden inspirerad av Fjällbacka, även om den är större. Jag såg framför mig den där delen av Sverige som många i storstäderna inte vet existerar. Den där huvudgatan där det ligger en pizzeria, en frisörsalong där det fortfarande sitter kvar bleknade planscher från sjuttiotalet, torkhuven där damer fortfarande kommer och lägger håret… Ett litet centrum och ett Ica. Folk som byter gardiner när det är jul. Det här är sånt jag älskar, det är min uppväxt. Jag älskar Stockholm, men det är inte mitt Sverige. Stockholmare tror inte att furumöbler fortfarande finns. Eller gillestugor. 

Vad behövs för att göra den perfekta såpan?

– Hela grejen med såpa är att det ska vara för mycket. Det ska vara som en drama på speed. Det ska vara hat, kärlek, skilsmässor, att någon plötsligt dör men så, oj, uppstår den där karaktären, och så dyker en elak tvilling upp samtidigt som någon hamnar i koma. En galen fantasivärld av alla stora mänskliga känslor som finns – i ett högt tempo. Att berätta långsamt är en dramaserie. Man har också en deal med tittaren att okej, du köper att det här är en såpa och accepterar att folk hamnar i koma till höger och vänster. 

Vad kommer folk som inte fattar den grejen att tycka då, tror du?

– Då tror jag att det blir problem. I teamet har man försökt kalla den någonting annat, som folkligt drama, men jag har alltid slagit näven i bordet och sagt att det är en modern såpa vi ska göra. Om man förväntar sig ett Strindbergskt drama eller en ny Älska mig, som jag verkligen älskar, så kommer man att tänka ‘really?’.

"Förväntar sig folk en kriminalare blir det helt fel."

Martin Stenmarck i Lyckoviken
Martin Stenmarck. Foto: Viaplay.

Med serier som "Varuhuset", Tre Kronor" och "Rederiet" var såpagenren stor i Sverige på 80-90-talet. När Camilla lyfte på kistlocket ville hon blåsa nytt liv i den närmast bortglömda konstarten.

Du har sagt att du längtat efter att få göra en såpa i modern tappning. Känner du att du nått den visionen med “Lyckoviken”?

– Ja. Trots att den visuellt tekniska biten och berättartekniken är lite annorlunda än för tjugofem år sedan, så känns tonen helt rätt. Lyckoviken är verkligen en äkta såpa. 

Vad var den stora farhågan med att forma serien?

–  Jag är alltid rädd att man har en idé man gillar, men så kommer ett produktionsbolag in och producenter och manusförfattare som ska tycka sitt, och så slutar man upp med någonting som ligger långt ifrån det man först tänkte. Lyckoviken ligger väldigt, väldigt nära originalidén. Jag satt på ett plan mellan Stockholm och Barcelona och skrev synopsisen och karaktärerna. Upplägget är rätt oförändrat sedan dess.

Har det varit viktigt att heta Camilla Läckberg när det kommit till att stå på sig ?

– Delvis. Även om man köpte konceptet från början har jag absolut behövt stå på mig, som när vi dragit för mycket åt krimhållet. Då har jag behövt förtydliga att Lyckoviken inte är något krimdrama. Skulle folk förvänta sig det och jämföra den med en fantastisk renodlad kriminalare som Den som dräper skulle det bli helt fel. Så vi satte upp en skylt på producentens kontor där det står att Lyckoviken är trettio procent krim och sjuttioprocent drama. Man kan säga att jag vaktat vår idé.

"Jag fick göra en Hitchcock."

Martin Stenmarck i Lyckoviken
Linda Santiago och Martin Stenmarck. Foto: Viaplay.

Att skriva böcker skiljer sig mycket från att skriva för film och TV. Man använder färre ord och ett mer direkt språk, som kameran ska kunna tyda.

Hur har det varit att kliva ifrån det litterära skrivandet?

– Jag har sett det mycket som en skola. Det har varit fantastiskt roligt att få lära sig mer om att skriva manus och jobba tätt tillsammans med någon. Det är nytt och svårt, men roligt. 

Hur involverad var du på inspelningsplatsen?

– På grund av corona kunda jag inte vara där så mycket som jag ville. Enligt restriktionerna fick man bara vara där om man hade en aktiv roll. Men jag var där i våras och gjorde en Hitchcock-cameo, så då blev jag insläppt. Jag har till och med en replik!

Det låter på Alex Schulman som att du stal hans rampljus i Ruben Östlunds nya film... 

– Ja, det var nog lite meningen att jag skulle stjäla hans ljus där. Det var en lång dag där han fick flytta på sig för att jag och mitt entourage kom. Han sa det själv så roligt i sin podd, att han de första tio av alla trettio tagningar är helt med på att det är på lek att behöva flytta på sig när Camilla kommer. Men efter de tio tagningarna börjar han känna en irritation och tänka ‘vad fan, ska jag behöva flytta mig för henne igen?’. Vi har garvat rätt hårt åt det. 

"Det ska vara igenkänning, igenkänning, igenkänning."

Disa Östrand i Lyckoviken
Disa Östrand. Foto: Viaplay.

Flera av Camilla Läckbergs kriminalromaner har blivit filmatiserade. Hennes berättande lämpar sig uppenbarligen väl för det visuella formatet.

Skriver du för film när du skriver böcker? 

– Jag gör inte det uttalat, men när mina böcker har filmatiserats har manusförfattare alltid kommenterat att jag skriver väldigt filmiskt. Jag tror det beror på att jag naturligt ser scener i mitt huvud när jag skriver. Jag känner mig hemma med att måla upp bilder. 

Och vad betyder ljud för dig, som förstås är en viktig del i rörligt berättande? 

– Jag kan inte säga att jag hör ljud framför mig när jag skriver, men däremot är ljud en viktig del av min skrivprocess. Jag kan inte skriva när det är tyst, utan helst vill jag sitta framför TV:n eller på en restaurang med bestick som slamrar och bebisar som skriker. Jag behöver ett brus för att min hjärna ska undvika detours och släppa in vardagen. 

Varifrån har du fått din detaljrikedom, har du alltid varit en duktig observatör? 

– Jag har nog ganska bra minne och tar väldigt ofta in miljöer automatiskt. Det har jag haft stor nytta av som författare. Ska jag exempelvis skriva om en överklassmiljö har jag ett referensbibliotek till ställen jag varit på. 

Du observerar inte spänt?

– Nej, utan jag går oftast tillbaka. Sen är jag, som i fallet med Lyckoviken, bara glad om scenografen fattar allt. Därför tjatade jag mycket på våra workshops om att det ska vara igenkänning, igenkänning, igenkänning. Jag har frågat alla som kommit fram till mig var de kommer ifrån och blivit jätteglad när någon sagt Trollhättan, Borås eller Värnamo. 

"Det får inte kännas pajigt."

Martin Stenmarck och Disa Östrand i "Lyckoviken"
Disa Östrand och Martin Stenmarck. Foto: Viaplay.

Disa Östrand spelar polisen Johanna och Martin Stenmarck gör rollen som stadens varmaste karl och tillika stjärnrörmokare, Danne. Även om de två inte borde dejta kan de inte låta bli att bjuda in den förbjudna lockelsen de har till varandra. 

Var du med i castingprocessen?

– Jag har inte själv skickat in förslag, men jag har fått alternativen och se inspelade auditions. Jag har också haft möjlighet att lämna in veto, vilket jag inte behövt göra. 

Vad gjorde Disa och Martin rätt för huvudrollerna?

– Kemin emellan dem. Det var det som var så fascinerande för mig som inte vanligtvis arbetar med skådespelare. Man kunde se en ensam provfilmning på en kille och en på en tjej och tänka att de skulle vara perfekta ihop, men så ser man en gemensam provfilmning med dem och känner... nja. Men det sprakar om Disa och Martin.

Vad söker du framförallt hos skådespelare?

– Dels kemin, men också att de ska kännas naturliga. I svenska film och TV-produktioner blir det ibland för mycket teater. Med Lyckoviken var det väldigt viktigt att veta hur vanligt folk pratar. Det får inte kännas pajigt, men går såklart hand i hand med att skådespelaren får en vettig dialog att arbeta utifrån. Därför kan man exempelvis inte låta mig som snart är femtio bast skriva vad ungdomarna i serien ska säga. Mina tonåringar där hemma cringear ofta. 

"Jag och Alexander klickar enormt bra kreativt."

Alexander Karim
Alexander Karim på inspelningen av "Advokaten" säsong 2. Foto: Gunnar Hamberg/Filmtopp Media.

Det senaste året har Camilla inte bara utvecklat sin alla första serie. Hon har också bildat ett produktionsbolag tillsammans med skådespelaren, författaren och poddaren Alexander Karim och hans bror Baker, som skrivit och regisserat film såväl som TV. Nu arbetar de på deras första långfilm "Glaciär" som handlar om total isolering, där Alexander spelar mot Lena Endre.

Du har startat upp produktionsbolaget Bad Flamingo med Alexander Karim och Baker Karim. Kan du berätta om det?

– Allt började på Stjärnorna på slottet där jag och Alex tokfann varandra. Vi pratade jättemycket film och TV och märkte snabbt att vi var lika nördiga. Efter programmet hörde han av sig och frågade om jag ville titta på en filmidé som han och hans bror Baker hade brottats med i tio år. Jag gav input och de blev jätteglada och bad mig skriva manuset, som jag sitter med nu. Vi har fått stöd av Svenska Filminstitutet

Vad är ambitionen med Bad Flamingo?

– Vi har inte pratat om det, utan vi är tre kreativa nötter som bara kör. Men för oss är det viktigt att ha kontroll över våra produktioner. Vi vill välja våra projekt och göra dem på det sättet vi tänkt oss. 

Hur långt har ni kommit i att starta upp projektet?

– Vi har skaffat ett kontor och ordnat en producent som sitter med oss. Vi drar igång vår första inspelning nu på Haymarket.

Filmtopp tackar Camilla för pratstunden. "Lyckoviken" finns nu att se på Viaplay