Recension: Avatar 2: The Way of Water (2022)
Tidernas snyggaste CGI-värld har landat
Efter tretton långa år är James Camerons första Avatar-uppföljare här. Filmtopps Eric Diedrichs har sett “The Way of Water” och slits mellan att vara hänförd och irriterad.
När Avatar släpptes för en halv livstid sedan fanns det ingen biograf i min dåvarande hemstad Kalmar som kunde visa den omtalade filmen i sitt revolutionerande 3D- format. Med föräldrar och syskon blev det en timmes färd till Oskarshamn där jag först hänfördes av James Camerons skapelse för att under resans gång bli allt mer frustrerad och framförallt besviken.
Redan då hade jag i år läst om James Camerons arbete med en film som beskrevs som revolutionerande av alla i branschen, jag minns särskilt en intervju med en chockad Spielberg. Och visst, rent visuellt var den unik men redan i biosalongen förstod jag att manuset var en total stöld av Pocahontas – till och med det magiska trädet hade man lyckats norpa.
En lång, lång, lång strid utlovas
Nu tretton år senare har jag precis sett uppföljaren i 3D-IMAX i Stockholm och även denna gången är jag rätt delad till min upplevelse. Alla dessa år av slit tycks uteslutande ha lagts på att höja ribban för visuella effekter – och det gör man verkligen, herregud vad det ser bra ut – men själva storyn går att summera i några meningar: Skurkarna från första filmen kommer tillbaka som Na’vi-kloner. För att skydda sin hemby flyr Jake Sully med familj till några ögrupper långt därifrån och blir en del av “vattenfolket”. Skurkarna hittar dem och det blir en lång, lång, lång strid.
Jag kan inte finns ord för hur otroligt trött det känns att återanvända samma klyschiga skurkar på nytt. Karln har jobbat i tretton år med en uppföljare och detta är det bästa han kommer på? Aj, aj, aj… Tack och lov fungerar det något bättre i praktiken än på pappret, men särskilt kul är det inte. Värst är samtidigt människopojken “Spider”, som är den elake generalens son men uppvuxen bland Na’vis. Ska han hjälpa sin skitstövel till farsa eller hålla sig lojal till sin flock? Snark.
Avatar 2 bjuder på fantastiskt världsbygge
Samtidigt vill jag ge James Cameron en rejäl ryggdunk och berömma honom för vilket världsbygge han har lyckats med. Till skillnad från den första filmen känner jag mig nu smått förälskad i Pandora och ser fram emot att återvända till en annan del av planeten om ett par år. För en som är svag för havet och särskilt valar, finns det mycket att hämta. Här har det konstruerats ett helt otroligt havsliv med fokus på ciklider, rockor, koraller och just valar. Här heter de dock tulkuns och är lika intelligenta som majestätiska. De känns som gudar när de sveper fram, men människan i sitt enfald jagar dem för några deciliter av det unika ämnet “amrit”.
Ja, den som kan sin Moby Dick känner förmodligen igen sig – kaskelotterna jagas bl.a. för en likvärdig mängd ambra. Dessutom bjuds vi på en “Nantucket sleighride“. Om det inte vore för att han tycks ha bestämt sig för att viga resten av sitt liv för att göra fler Avatar-filmer vore en filmatisering av just Moby Dick ett perfekt nästa steg för regissören.
Med en speltid som sträcker sig över tre timmar är Avatar: The Way of Water en mastig upplevelse där det utöver all action (för det är verkligen mycket) ryms en hel del familjedrama och några flirtiga blickar mellan Jakes och Neytiris son Lo’ak och Tsireya – dotter till vattenfolkets hövding. Speltiden flyter på förvånansvärt snabbt och det blir aldrig tråkigt utan detta är verkligen en spektakulär BIOFILM med enastående CGI. Men Avatar 2 brottas fortfarande med samma problem som den första filmen – manuset är för dåligt och karaktärerna för opersonliga för att verkligen bry sig om.
“Avatar 2: The Way of Water” har biopremiär i morgon den 14 december.