Recension: Ute och cyklar (2025) – en fin men förutsägbar cykeltur
Syskonkärlek, cykeldrama och känslomässiga vändningar i Ur spår-uppföljaren
Efter "Ur spår" trampar Lisa och Daniel vidare i en ny livskris – den här gången på cykel. "Ute och cyklar" är en varm, men förutsägbar uppföljare.
Efter publiksuccén Ur spår från 2022 återvänder syskonparet Lisa och Daniel i uppföljaren Ute och cyklar. Den här gången handlar det inte om skidspår utan om cyklar och ett trettiomilalopp runt Vättern – men temat är detsamma: relationer, livskriser och att våga trampa vidare även när det känns som tyngst.
En gammal flamma dyker upp
Filmen plockar upp Lisas (Katia Winter) liv i ett betydligt mer harmoniskt läge än i förra filmen. Hon lever ett stabilt och nyktert liv tillsammans med sin dotter Elvira och pojkvännen Anders (Ulf Stenberg). Framtiden ser ljus ut – de har precis förlovat sig (även om firandet slutade med att Lisa kräktes på Anders så att han föll baklänges ner i poolen) och planerna på att köpa hus är i full gång. Samtidigt laddar Lisa upp inför Vätternrundan. Men det dröjer inte länge förrän allt börjar gå fel.
När Anders, under ett polispass med kollegan Farnaz, skrattar till i telefon med Lisa, sätts något i rullning. Lisa hör skrattet och börjar ana svartsjuka – ett misstroende som snart får henne att vända sig bakåt i tiden, till charmören Calle (Alexander Karim), en gammal flamma som dyker upp oväntat. De börjar hänga flitigt – och det faktum att Anders senare upptäcker hjärtmarkerade sms-konversationer – leder till att han lämnar henne.
Filmens mest centrala tematik – att förstöra något fint av rädsla att inte duga – blir tydlig här. Det är en smärtsam men trovärdig skildring av självsabotage, och Katia Winter gör en stark insats i rollen som Lisa.
LÄS OCKSÅ: Netflix nya kriminalserie störst i världen – men ser inte ut att få ny säsong
Daniel och Klara – ett trasigt äktenskap
Vid sidan av Lisa och Calle får vi följa Daniel (Fredrik Hallgren) och hans fru Klara (Rakel Wärmländer), vars relation befinner sig långt ifrån något harmoniskt läge. Tvärtom – äktenskapet hänger på en skör tråd, och deras försök att lappa ihop det tar form i ett sista försök: att cykla Vätternrundan tillsammans.
Det är i deras konflikt som filmens starkaste och mest känslomässiga ögonblick uppstår. Mitt under loppet bryter ett storgräl ut, och Klara levererar en replik som slår hårt och oväntat: "Jag saknar dig som mest när du är hemma.". Det är en sällsynt naken stund, där filmen vågar stanna upp och verkligen känna efter.
LÄS OCKSÅ: Netflix nya ”Sirens” är ett lysande möte mellan systerskap och mytologi
Gunnar – filmens comic relief
En av filmens mest underhållande sidospår leds av Sten Ljunggren, som briljerar i rollen som Gunnar – Daniel och Lisas disträ men välmenande pappa. Medan Lisa och Daniel trampar sig genom Vätternrundan får han ansvaret över Daniels dotter Vera, och det dröjer inte länge förrän det går lite "ur spår".
När Gunnar stannar vid en bensinstation springer han på en gammal flamma och blir så till sig att han råkar… ja, tappa bort Vera. Istället för att slå larm, kör han på med en slags panikartad "det är lugnt"-fasad, samtidigt som han febrilt letar efter sitt barnbarn med en stigande desperation. Det är en storyline som sticker ut, både för att den är genuint rolig och för att den ger filmen ett välbehövligt lyft från det mer dramatiska. Något värt att nämna är att Gunnar även har många likheter med Sten Ljunggrens roll som Birger i Tillsammans.
En snygg men något övertydlig helhet
Rent visuellt är filmen tilltalande. Naturbilderna från cykelloppet är vackert fångade, och Mårten Klingberg har återigen en fingertoppskänsla för den svenska sommarens särskilda stämning. Filmens tempo är däremot lite ojämnt – första halvan tuggar på långsamt, medan avslutningen hastas fram. Manuset är fullt av exposition och förklarande dialog, och ibland känns det som att filmen inte riktigt litar på att vi förstår karaktärernas känslor utan behöver få dem utskrivna.
Ett exempel på det är det avslutande citatet – "Livet är lite som det här loppet..." – som visserligen är fint, men också rätt övertydligt. Det summerar filmens budskap väl, men gör det utan större subtilitet.
En charmig uppföljare
Ute och cyklar är en charmig och stundtals rörande uppföljare som lyckas fånga en hel del mänsklig sårbarhet. Skådespelarna gör starka insatser, särskilt Katia Winter och Rakel Wärmländer. Filmen vill tydligt säga att vi alla kör vilse ibland – men att det alltid går att hitta tillbaka. Det är ett fint budskap, men vägen dit är tyvärr lite väl förutsägbar.
"Ute och cyklar" finns att streama på Netflix med premiär den 23 maj.
LÄS OCKSÅ: Unik ”pärla” till thriller gör succé på Netflix: ”Galen underhållning”