Netflix nya ”Sirens” är ett lysande möte mellan systerskap och mytologi

Netflix nya mörka komedisatsning

Handlingen börjar med att Devon (Meghann Fahy) släpps ur häktet efter rattfylleri. Hon försöker få tag i sin syster Simone (Milly Alcock) och skickar sms med ”sirener” som någon typ av SOS-signal. När hon inte får svar bestämmer hon sig för att ge sig iväg på en 17-timmars resa för att försöka få hem systern så att hon kan hjälpa till med deras sjuka pappa. 

Gående mot godset där hennes syster arbetar ser vi Devon, likt en hund, sätta sig ner mot en vattenspridare och dricka vatten och svalka sig i värmen. Det finns några sådana roliga scener i serien, framförallt med Fahy, och de framställer hennes karaktär som hård runt kanterna på ett roligt och ibland lite mörkt sätt. 

Framme vid det massiva godset möter hon sin syster och märker snabbt att hon tagit bort deras matchande systertatuering och opererat näsan, på sin chefs uppmaning. Hon möter även denna chef, Michaela Kell (Julianne Moore). Familjen Kell äger godset och tillhör ultraeliten och sysslar med säkerhet. Eller mannen gör det, medan Michaela spenderar sin tid med sin djurskyddsorganisation.

Räddad eller förtrollad?

Devon försöker sig först på en mer konfrontativ stil i uppdraget att få tillbaka sin syster, när det inte fungerar börjar hon smälta in istället, övertygad om att Michaela kontrollerar Simone. 

För tittaren är det oklart om Michaela har Simone under sitt grepp eller om hon är en räddare – vilket skapar en spännande osäkerhet. Å ena sidan är hon kontrollerande men å andra sidan bygger hon upp Simones självsäkerhet och erbjuder henne stabilitet, jämfört med hennes tidigare destruktiva uppväxt och familjeliv. 

Vi får veta att något är lite udda i relationen mellan Michaela och Simone. Den senare hjälper den första att skicka erotiska meddelanden till hennes man och de sover även i samma säng. Sedan finns det en ganska rolig scen när de dubbelkollar varandras tänder och kontrollerar varandras andedräkt. Simones andedräkt är dålig så hon får sin chefs tuggummi direkt från hennes mun. 

LÄS OCKSÅ: Unik ”pärla” till thriller gör succé på Netflix: ”Galen underhållning”

Sirenernas sång

Sirener är mytologiska väsen kända för att lura sjömän till sin död genom sin sång. De glömmer då bort att styra skeppet och seglar istället rakt in i förrädiska klippor, om de inte rentav hoppar överbord för att de blir så förtrollade av sången. I serien görs kopplingar till den mytologiska varelsen ganska flitigt och på ett uppfriskande sätt. 

Michaela, Simone och Devon är alla på något sätt kvinnor som attraherar folk med sin magnetism, även om den förstnämndas grepp verkar starkast. De målas trots det inte upp så stereotypt som sirener, utan de får istället vara skadade av trauma och missförstådda, samtidigt som man får följa allting från deras synvinkel. Musiken befäster den här kopplingen med harpa och svävande, nästan himmelsk musik, samtidigt som fotot ibland ser drömskt ut. Det skapar en väldigt övertygande och unik atmosfär. 

Den tunga rollistan förvaltas väl med starka insatser från skådespelarna, inte minst från de tre huvudkaraktärerna. Även Kevin Bacon och Glenn Howerton är trevliga att se i mindre roller, även om jag alltid vill se mer av den senare. 

Den som förväntar sig ett mordfyllt drama lär bli besviken – här ligger fokus på lågmäld spänning, relationer och identitet. Men för den som uppskattar psykologiskt spel och subtila maktförskjutningar väntar en nagelbitare av ett annat slag.

Recensionen är baserad på seriens tre första avsnitt. 

”Sirens” streamar nu på Netflix.