Netflix kriminalthriller ”Unabomber” hettar aldrig till ordentligt

Netflix nya filmsatsning Unabomber är en dramathriller som levererar stabila skådespelarinsatser, trygg regi från danska Janus Metz och en fascinerande, verklighetsbaserad historia. Dessvärre värre är det en film som drar i två olika riktningar, utan att dedikera sig helhjärtat åt någon av dem, och utan att spänningen skruvas upp ordentligt. 

LÄS OCKSÅ: Nya storfilmen ”Resan till Piemonte” levererar ”oväntat spännande feelgood”

Jakten på en mördare – och hur han radikaliserades

I nya Unabomber får vi följa två parallella berättelser.

Det ena spåret kretsar kring FBI:s desperata sökande efter mannen som under flera år har bombat universitet, flygbolag och andra aktörer han menade var pådrivande i utvecklingen av modern teknologi. I jakten på den mystiske gärningsmannen, som över 17 år dödade tre och skadade fler än 20 människor med sina mestadels postade bomber, hittar vi FBI-agenten Joanne Miller (Shailene Woodley). Hon bryter mönstret i en mångårig, fruktlös utredning genom att fokusera på Unabombarens manifest och lingvistiska ledtrådar inom det.

Det andra spåret följer Unabombaren själv, Ted Kaczynski (Jacob Tremblay), men innan han blev den mytomspunne brottslingen. I stället får vi följa honom när han som 16-årig protegé har börjat på Harvard och anmäler sig till en studie ledd av Harvard-psykologen professor Henry Murray (Russell Crowe). Utan Teds vetskap är studien inte en om debatt och argumentation som han tror, utan ett psykologiskt experiment som ska visa sig terrorisera Ted och bryta ned honom på sätt ingen av dem hade kunnat föreställa sig.

Hänger sig inte fullt ut åt någon av berättelserna

Filmens båda spår är var för sig väldigt intressanta – och väldigt olika. FBI-handlingen är ett typiskt kriminaldrama om jakten på en mördare, där utredningen famlar efter halmstrån och går en kamp mot klockan för att gärningsmannen inte ska hinna slå till igen. Harvad-handlingen är i sin tur mer av en psykologisk thriller om en apart tonåring som vill så mycket, men som inte passar in och som hamnar i värsta tänkbara situation för någon med hans psyke. 

Mitt problem är att båda dessa berättelser känns halvfärdiga. Inte nödvändigtvis sett till handlingen, men emotionellt och i utförande. Det finns mycket potential till spänning – olika typer av sådan – i båda berättelserna, men manuset vågar aldrig skruva upp den ordentligt. I jakten på Unabombaren hettar det aldrig till tillräckligt för att få pulsen att rusa. Man får liksom aldrig känslan av att filmen handlar om vad som på 1990-talet hade växt sig till att bli FBI:s mest påkostade och omfattande utredning i historien.

I Harvard-experimenten är de chockerande attackerna mot Teds psyke i sin tur för få. Det ska dock säga att Harvard-spåret känns betydligt mer utvecklat, och i några scener rätar jag faktiskt på mig i soffan, men inte tillräckligt ofta. Jag hade velat se fler scener med Tremblay och Crowe tillsammans, en tydligare båge i deras gemensamma utveckling, för det är där vi hittar hjärtat i filmen. I stället känns radikaliseringen av Ted alldeles för enkelspårig och Crowe blir dessvärre alldeles för dåligt utnyttjad i filmen.

I det stora hela tycker jag ändå att Unabomber är en sevärd film, men det är ständigt med känslan av att det finns mer där att hämta, och det tar udden av upplevelsen. Det är en kompetent dramathriller – som aldrig riktigt lyfter. 

”Unabomber” finns att streama på Netflix med premiär den 25 september.

LÄS OCKSÅ: Storslagna actionäventyret ”The Uprising” glömmer det allra viktigaste

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Unabomber