Storslagna actionäventyret ”The Uprising” glömmer det allra viktigaste

En klassisk underdog-berättelse om folket mot den förtryckande makten, historiska händelser som språngbräda, storslagna slag, stjärnskådespelare, en Oscarsnominerad regissör – på pappret har The Uprising allt som krävs för att bli en succé. 

Men ändå lyckas filmen inte nå bortom ett godkänt betyg. 

Den främsta anledningen till det? Filmen glömmer det kanske allra viktigaste: att ge sina karaktärer djup.

En imponerande skådespelarensemble

The Uprising är berättelsen om det mytomspunna bondeupproret år 1381, mot Rikard II av England och hans förtryckande styre över en befolkning redan bruten efter att digerdöden utplånat hälften av landets befolkning de föregående årtiondena. 

I de miserabla förhållandena får en ensam jordbrukare nog. Kungariket kräver bara mer pengar av sitt folk och tar sig allt större friheter i hur skatterna samlas in. Till slut rinner bägaren över för bonden som agerar i affekt mot en av kungens män. Impulsen blir gnistan som mobiliserar en folkets armé, som marscherar mot London med hopp om att skapa förändring och ställa förtryckarna till svars. 

Det finns mycket att gilla med The Uprising. Skådespelarensemblen är exempelvis slående. Andrew Garfield står i täten som den icke-namngivne bonden som inspirerar upproret och andra bärande roller spelas av Jamie Bell (Half Man), Cosmo Jarvis (Shogun) och Thomasin McKenzie (Jojo Rabbit). Med på rollistan finns också Katherine Waterson, Woody Norman, Tom Hollander, Jonny Lee Miller, Stephen Dillane, Dónal Finn m.fl.

Grundberättelsen är också engagerande och hantverket, med Oscarsnominerade Paul Greengrass (Jason Bourne, Captain Phillips) i registolen, är uppenbart kompetent. Det enda valet med själva hantverket som jag kan ifrågasätta är att The Uprising är filmad som en typisk Greengrass-film, med ett ofta medvetet skakigt och levande foto, fångat med handhållen kamera. Jag kan uppskatta ambitionen att göra någonting nytt i ett historiskt drama, men det är något som inte klaffar helt med ett kameraarbete som ständigt drar uppmärksamhet till sig, i en film som utspelar sig på 1300-talet.

Anledningarna att ge The Uprising en chans är – som sagt – väldigt många. Och underhållande är det också stundtals, men bara på ett ytligt plan.

LÄS OCKSÅ: Lili Reinharts ”The Love Hypothesis” är förutsägbar men sevärd romantik

Greengrass verkar livrädd för att gå på djupet

The Uprisings problem ligger i manuset (även det skrivet av Greengrass). Efter inledningen av filmen upplevs handlingen som väldigt episodisk, med en utveckling som drivs för lite av orsak och verkan. Karaktärerna glider i alldeles för hög utsträckning med i händelseförloppet, snarare än driver det på egen hand. 

Karaktärernas upplevda passivitet hade varit förlåtlig om man hade fått djupdyka i deras inre på resans gång och om deras relationer hade en tydlig utveckling på vägen. Dessvärre verkar Greengrass livrädd för att göra annat än att skrapa på ytan till sina karaktärer och etablera genuina relationer mellan dem.

Det finns egentligen bara en scen, där Thomasin McKenzies karaktär öppnar upp för Andrew Garfield, som försöker skapat ett emotionellt band mellan karaktärerna. Men det är mer eller mindre allt. Vi får aldrig se vänskaper formas, tillit växa, misstankar gro – plötsligt har förändringarna bara skett. 

Även karaktärernas enskilda utveckling upplever jag som undermålig. Andrew Garfield-karaktärens impuls som utlöser hela upproret är någon form av Tjuren Ferdinand-handling från en i övrigt vänligt och bruten själ. Genom 90 procent av filmen går han bara runt och deppar och känns inte alls trovärdig som någon symbol för en revolution. Kung Rikard II går i sin tur från att vara en ung pojk som plågas av mardrömmar, låser in sig på sitt rum och skakar som ett asplöv av nervositet, till att bli någon helt annan, utan att några faktiska handlingar från hans sida driver den förvandlingen.

Karaktärsarbetet brister helt enkelt på tok för mycket. Allt det där som verkligen får publiken att knyta an till en berättelse, det där bortom spektaklet, det som är dess hjärta och själ ... det brinner alldeles för svagt i The Uprising. Tyvärr. 

”The Uprising” är ett på många sätt sevärt historiskt actionäventyr, men upplevelsen känns ytlig till följd av de intressanta men platta karaktärerna och bristen på samspel mellan dem.

Filmen har biopremiär den 25 september.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: The Uprising