Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Recension av Metal Lords. Foto: Netflix

Metal Lords (2022)

  • 1 tim 38 min
  • Drama, Komedi
  • Netflix
Sebastian Hansson
Sebastian Hansson | Recension
11 april 2022
Sebastian Hansson
Sebastian Hansson | Recension
11 april 2022

Förutsägbar men smågullig

Netflix senaste ungdomsdrama, skriven av Game of Thrones-skaparen D.B. Weiss, är en gullig hyllning till heavy metal även om berättelsen tyvärr fastnar i gamla hjulspår som präglat high school-genren länge.

  • Regi:
    Peter Sollett
  • Manus:
    D.B. Weiss
  • I rollerna:
    Jaeden Martell, Adrian Greensmith, Isis Hainsworth, Joe Manganiello m.fl.

Bruce Dickenson, sångaren i Iron Maiden, ska en gång ha sagt "If heavy metal bands ruled the world, we'd be a lot better off". Jag får kontra med "Om alla människor försonats med varandra på samma sätt som karaktärer i amerikanska high school-draman alltid gör, hade världen varit en bättre plats". Metal Lords (Game of Throne-skaparen D.B. Weiss första manusgig efter kampen om järntronen) försöker kombinera dessa två citat. Resultatet är ganska förutsägbart men ändå smågulligt.

Hunter (Adrian Greensmith) och Kevin (Jaeden Martell) går båda i high school. Hunter har en enorm passion för allt som har med heavy metal att göra och är när den stora musiktävlingen Battle of the Bands utannonseras lyckas han övertyga Kevin om att de ska bilda ett band och delta. Världen behöver mer metal.

Den amerikanska ungdomsgenren är tyngd av traditioner och klyschor, och Metal Lords tvekar inte att använda dem. Hela filmens grundidé är en föga originell underdog-historia om "the losers" som måste kämpa i underläge. I det här fallet tar det sig formen av ett metal-intresse som många andra på skolan tycker är konstigt. Berättelsen i sig handlar inte så mycket om vad metal egentligen innebär utan fungerar mer som en kuliss i vilken dramat om vänskap kan utspela sig. Det hindrar dock inte regissör Peter Sollett från att fläska på med både en massa klassisk metalmusik, en spelcialskriven låt signerad Tom Morello och flera cameos av kända metal-artister. 

Små guldkorn under resans gång

Vikten av vänskap löper som en upplyst neontråd genom hela filmen (tro mig, den är inte svår att se). Hunter och Kevin må vara bästa vänner och deras vänskap testas gång på gång, tyvärr på ett förutsägbart sett som gör upplevelsen en smula tråkigare än den hade behövt vara. Metal-kostymen är en smårolig detalj och School of Rock-vibbarna är inte långt borta, men jag hade gärna sett en fördjupning av karaktärernas bakgrund (varför har Hunter och sin pappa en sådan infekterad relation?). Parallellt med huvudhistorien finns det dock små guldkorn av originalitet som får filmen att blänka. Kevins relation till den medicintyngda tjejen Emily (Isis Hainsworth) känns exempelvis uppfriskande och en scen som inkluderar ett fantastiskt cringe-pinsamt telefonsamtal och en minibuss är höjdpunkter i mina ögon. Faktum är att deras historia nästan är mer intressant än allt det övriga. Det är synd att den delen inte får blomma ut mer.

Fast nu låter jag väldigt negativ. Du har redan sett betyget högts upp: en trea (en svag sådan). Trots klyschor och ett karaktärsgalleri som gärna hade fått utvecklats mer går det inte att sticka under stolen med att både Adrian Greensmith och Jaeden Martell har god personkemi och att filmen uppriktigt verkar gilla dem - och det märks. Det smittar. Jag bryr mig faktiskt. 

Om du vill får du gärna citera mig på det.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL