Jakten på julen (2021)
Magi och under i ny julrulle av Netflix
Nytt år, nya julfilmer! Det är alltid en kamp om de ska vara moderna och ironiska eller traditionsenliga och sprängfulla av mys. "Jakten på julen" lyckas kombinera båda.
Knappt hinner november ta slut innan de nya julfilmerna trillar in. Man ska inte vara en grinch och klaga, speciellt inte när den snöiga högtiden innebär fler mysiga filmer att avnjuta. Jakten på julen är en sann mysexplosion som bockar av allting på listan över obligatoriska faktorer en äkta julfilm ska innehålla. Det finns magi, talande djur, tomtar och en och annan moralisk lärdom.
Det finns många trådar att följa då filmen på sätt och vis är byggd som en berättelse i en berättelse i en berättelse. Allting börjar med en familj som bojkottat julen efter mamman dött. På juldagen måste pappan iväg på jobb och barnens moster (Maggie Smith) blir kvällens barnvakt.
Hon berättar sagan om Nikolas (Henry Lawfull), en optimistisk pojke som bor i ett kungarike i förfall. Efter hans pappa (Michiel Huisman) försvunnit ut på ett till synes omöjligt uppdrag – att färdas långt bort och ta med sig hem något magiskt, nytt och hoppfullt – beger sig Nikolas efter honom med vad han tror är lösningen på deras och hela kungarikets problem: en karta till den magiska tomtestaden Elfhelm.
LÄS OCKSÅ: Julfilmer 2021 – alla nya nyheter
Julfilmer ska vara enkla. Hela poängen med dem är att det ska vara glättiga, lättsamma och något för hela familjen. Jakten på julen lyckas förtälja en mångbottnad saga som lätt kunde ha blivit rörig, men som håller sig stadigt på linan hela vägen. Förvisso skickligt skriven så hade dock filmen klarat sig utan den yttersta nivån av återberättande.
Det är en dröm att få höra Maggie Smith berätta sagan om jultomtens härkomst, men hennes och "de verkliga barnens" roll i filmen är onödig. De tillför inget förutom enstaka tomma inflikningar i Smiths uppläsning som vi hade klarat oss väl utan.
När det kommer till unge herr Nikolas själv är jag kluven. En plattare karaktär får man leta efter, men ingen förväntade sig väl en Dicaprio-insats. Denna pojke verkar bara ha två känslor i kroppen – glad och lite mindre glad.
Inte ens i de mörkaste stunderna, som faktiskt är rätt jäkla mörka, visar han något annat på känslospektrumet än milt obehag. Förvisso ska en film som denna inte vara allt för komplicerad kring varken story eller karaktärer, men om jag ska följa med någon i en och halv timme så är det minsta jag begär att den personen åtminstone är lite intressant. Den talande musen har mer personlighet.
Men! Nog med bitterhet för Jakten på julen träffar mitt i prick på många andra punkter. Med en perfekt kombination av modernitet och underbara klyschor överraskar den med en hel del finurliga twistar. Det kommer kanske komma en dag när jultomtens liv tar slut på fantasifulla tolkningar, men denna hjärtvärmande berättelse bevisar att den dagen ännu är långt borta.
En kombination av modernitet och underbara klyschor
Det som verkligen är ett plus i kanten är att det inte finns en utstakad moralisk läxa som på något sätt har kommit att bli obligatorisk i denna genre, men som ofta blir lite för mycket. Det finns flera finstämda små sanningar och trösteord som klingar olika hos varje åskådare. Det finns starka vänskapsband, trasiga men kärleksfulla familjer och självfallet den listiga men än dock optimistiska synen på julklappars osjälviskhet och inte deras roll i den kapitalistiska agendan (Grinchen slank visst igenom lite ändå).
Kommer "Jakten på julen" bli en julklassiker? Nej, det tror jag inte. Men den bjuder på en del mys och magi och vad mer kan man egentligen begära?