Bigbug (2022)
Potpurri av dåliga idéer i färgsprakande magplask
Hur hade människan hanterat en oundviklig AI-revolution där vi plötsligt står helt handfallna inför en helt ny samhällelig ordning? En sådan fråga hade en bra film kunnat ställa. Bigbug är ingen sådan film.
Jean-Pierre Jeunet är sannerligen inte rädd för att verka utanför den så kallade boxen. Den franska regissören har i filmer som Delikatessen och De förlorade barnens stad skapat fantasifulla och egensinniga världar som inte räds att vara för högljudd, för färgstark eller för absurd. Denna karriärsbana fortsätter även i hans senaste uppdiktning, Bigbug – och även om den på alla sätt och vis ser ut och känns som en film signerad Jeunet, lämnar den mig endast oberörd och irriterad.
I en futuristisk värld där artificiell intelligens och alltmer avancerad teknologi har tagit över samhället ses numera de mänskliga varelserna som en underordnad och obegåvad ras som mer eller mindre är inkapabla att klara sig utan teknologins alltmer framskridande under, som i sin tur tagit ett handfast grepp om människans tillvaro.
Denna tillvaro kommer bli ännu mer problematisk en dag när en armé av överintelligenta, militära androider påbörjar ett uppror som kommer försätta en grupp människor i ofrivillig karantän. Makar, exmakar, älskare och grannar tvingas då dela husrum med varandra medan dem frenetiskt försöker hitta en väg ut, långt bort från varandra.
Ett ofiltrerat hopkok av nervpåfrestande idéer
Handlingen som beskriven låtar kanske allvarlig och ödestyngd men sanningen är långt därifrån. Flamsig, färgsprakande och absurd. Bigbug är samtliga, men något den saknar är charm. Jeunet har fått till synes fria tyglar när han likt en Pollock-tavla fullkomligt kastar allt han instinktivt känner för mot bildrutan. Resultatet här blir dock knappast några miljonvärderade kulturarv utan snarare ett överexponerat, överspelat och överdrivet virrvarr av idéer som gör mer för att påfresta psyket än stimulera det.
Filmen varvar absurd komedi med samtida satir över vår alltmer avancerade och påträngande teknologi, och visst, några ögonblick är lite dråpligt tilltalande men tyvärr är känslan att ingen idé riktigt fullföljs innan att den avbryts av en ny.
Jeunets påhittade värld känns starkt inspirerad av Terry Gilliam, men till skillnad från Gilliams ofta smutsiga och genuint underfundiga världsskapande är scenografin i Bigbug så tillgjord och plastig att miljörättsorganisationer världen över nog hade storknat vid blotta synen av dess skinande och helt oförbrukade ytor.
Med pöldjupa karaktärer och en milt sagt underutvecklad handling - förverkligat av någon som i blindo tycks kasta alla udda idéer han kommer på mot en darttavla långt bortom hans räckhåll – är Bigbug tyvärr ett monumentalt snedsteg jag snabbt vill förtränga.
Bigbug går nu att streama på Netflix.