Lamm (2021)
Lågmäld sagoskräck från Island
Noomi Rapace spelar fårbonde i Valdimar Jóhannssons långfilmsdebut "Lamm". Filmtopps Eric Diedrichs har sett det övernaturliga skräckdramat som tar sig självt på lite för stort allvar.
Maria och Ingvar sköter sin bondgård på den isländska landsbygden i det stilla. De ser till sina får, planterar potatis, donar med traktorn, pratar sparsmakat med varandra, men delar varje upplevelse. Det fasta mönstret bryts när ett av deras djur föder en annorlunda varelse – en till synes mänsklig flicka men med lammhuvud. De blir inte förfärade, utan bestämmer sig för att adoptera det faunliknande barnet. Mycket mer än så vill jag inte säga.
Vad som sker därefter är någon sorts mardrömsliknande skildring av föräldraskap, lite som en blandning mellan Eraserhead och The Witch. Nu är David Lynchs kultklassiker bra mycket märkligare än vad Lamm är och betydligt mer hänsynslös i sin natur, men det finns ändå ett rätt tydligt släktskap. Samtidigt vill jag hävda att The Witch är en mer uppenbar inspirationskälla för regissör Valdimir Jóhansson, för rent visuellt (inte minst de oroväckande bilderna på fåren) är det mycket som ekar av Robert Eggers mästerverk. Även miljön är snarlik, med den isolerade familjen ute på en bondgård.
Rapace övertygar som isländsk bondhustru
I rollen som Maria ser vi Noomi Rapace som tydligen är rätt bra på att tala isländska. Klanderfritt gestaltar hon både rollen som den pragmatiska bondhustrun och den nyblivna mamman – att karaktären heter Maria och att barnet föds i en lada är givetvis ingen slump, särskilt inte när Noomi, som om det vore en ikonmålning, håller hushållets oväntade gäst i sin famn.
De andra skådespelarna gör också bra ifrån sig, inte minst är Björn Hlynur Haraldsson utmärkande i rollen som Pétur, Ingvars bad boy-brorsa med bakgrund som sångare i ett melankoliskt syntpopband. Efter att ha blivit dumpad på en åker, söker han sig till sin brors familj – utan att veta om att de har fått oväntat tillskott i familjen. När han dyker upp i sin skinnjacka och svarta hår, känns han som hämtad ur Aki Kaurismäkis värld.
Det finns mycket som är tilltalande med Lamm och på många sätt är det en imponerande regidebut, men bitvis har jag svårt att köpa konceptet och den riktning historien utvecklas i. Det räcker inte att presentera en intresseväckande idé – för länge känns det som Maria och Ingvar bara lekar mamma, pappa, barn med en annorlunda unge – den måste också ha en bra pay off. Mot slutet, när skruvarna väl dras åt får vi vår belöning, men resan dit tar sig självt på alldeles för stort allvar, även i de mest bisarra stunderna.
Lamm har biopremiär den 11 mars.